Ödsliga pip i torr, knastrig barrskog. Vinterfåglarnas sång är klen och verkar inte tränga genom fjäderdräkten. Sången är mera inåtvänd och trevande. De sitter lägre och sjunger liksom mera för sig själva.

Fåglar har inga stämband. Läten görs i stället i en liten förstoring av luftstrupen precis där den grenar sig i brösthålan.

Storkar kommunicerar istället genom att klappra med näbben. Tranor och svanar har så lång hals att de tvingas pressa ut sin sång för att höras. Däremot har tättingar en otroligt utvecklad sångapparat. De här fåglarna är sommarens idoler: näktergal och härmtrast.

Men nu är det några minus och jag hör en talgoxe som visar upp en okontrollerad lust att sjunga solo. Som om den redan nu markerar ett revir den ska hävda längre fram i vår.

Kanske drivs talgoxen av en extrem längtan att återge vad den egentligen känner, och sjunger sin hemlighetsfulla melodi som placerar sig mellan naturen och min fantasin.

Tänk om vinterfågeln är en frusen änglaröst?

MS