Att gå igenom Åke Hodells (1919–2000) konstnärskap kan kanske jämföras vid att strosa omkring i Paris katakomber och leta efter andeskådaren Emanuel Swedenborgs kranium. Vad är skrönor? Vad är verkligt? Är det konst eller politik?

Jag sitter på Fylkingen i Sthlm och väntar att helkvällen till minne av Hodells hundraårsfödelsedag ska starta. Det är fullt av förväntan i lokalen. Många hipsters och yngre i publiken. Kul på flera sätt.

Minns från Magnus Haglunds bok om fenomenet Hodell, hur han gör letandet till något lustfyllt och drar en parallell till minnets arkeologi. Hemligheter hittas lite varstans, som i skuggspelet mellan det livlösa och levande. I skrattet och den djupa förankringen i revytradition. Hodells livshistoria, skrev Haglund, om jag minns rätt, ”liknar en metafysisk deckarberättelse”.

Ibland tvingas vi dra upp ledtrådar med rötterna, och nere i roten finns sällan det vi förväntar oss. I stället visar sig till exempel en hejaramsa till fotbollslaget. Sassa Brassa Mandelmassa. Och länkar till Kar de Mumma och till och med Bengt Bedrup. Och en släkting som uppfann kuvertbrödet. Och Åkes Pippi-teater som eventuellt inspirerar till namnet Pippi Långstrump. Just denna osorterade mängd av ledtrådar leder alla till Åke Hodell.

I kväll på Fylkingen möter vi en multikonstnär som iscensätter en serie förvandlingar. En text blir en bild som blir en radioteater som blir en grammofonskiva och så vidare. Samtidigt firar vi nyreleasen av Hodell-boxen som sedan länge varit slutsåld men nu alltså finns i nypress.

En återkommande tematik är civilisationskritiken av de auktoritära maktstrukturernas fundamentala dubbelhet. Ta till exempel hörspelet Strukturer III där luftens molekyler har fest när dödsmaskinerna från andra världskriget rockar loss. Under trettio minuters skottsalvor från hackande kulsprutor, granatkastare, visslande mörsare, exploderande trampminor och mullrande koboltbomber, är det inte längre tal om bra eller dålig musik. Strukturen står över smaken. På ytan redogör stycket iskallt för krigets akustiska förlopp. Men inunder vapenskramlet ligger en prydlig sonatform med över- och understämmor. Tänk J S Bach fast på kanoner!

Med stöveltrampets Law & Order Inc och klassikerna igevär och General bussig möter vi konkretisten. Här sätter Hodell in en verbal stöt mot överheten; utrota ordersägarna, se hur de förvandlar en rekryt till en effektiv soldat på ett hyggligt sätt! Det är vild och frenetisk ljudkonst. Avantgardism i ordets ursprungliga betydelse, där Hodell själv iklär sig rollen både som den som straffar och den som blir straffad.

En komposition har emellertid fått större betydelse än andra – nu med förnyad aktualitet – och det är Mr Smith in Rhodesia. Hodell hade kritiserat Ian Smiths vita diktatur och storebror IBM, och behövde därför frivilliga skolbarn som indoktrinerats med just Oxford-engelskans inbyggda politiska värderingar. Daily Telegraph slog upp nyheten på förstasidan: ”Åke Hodell tvingar värnlösa barn, i det att han mutar dem med godsaker, säga att Ian Smith är en mördare.” Brittiska ambassaden protesterade hos Sveriges Radio, som hemligstämplade inspelningen.

Ja, det vore betydligt enklare att beskriva Åke Hodell om han nu hade hållit sig till bilden, ljuset, ljudet, musiken, teatern, aktionen, radion. Under kvällen träder emellertid en konstnär fram som uppfinner sin egen genre genom att låta ett moraliskt innehåll hitta en form. Cabaret Hodell.

Vid ett möte på hans stamställe Restaurang Blå Porten i Stockholm, skriver han på notan: ”Målet är att uppnå klarhet genom att skifta utgångspunkt”. Lappen är min käraste ägodel. Och när jag nu tar plats i mörkret på Fylkingen och lyssnar till Hodells helt unika text-ljud-skapelser blir innebörden ännu tydligare.

Att upplevelsen och fantasin överlever allt.

MS

Foto Britt Mattsson