Min salig far kände sig mobbad när kvarterets postkontor lades ner. Förvirrad när servicestället slog igen. Och gråtfärdig när brevlådorna dessutom plockades ner.

Också jag saknar postkontoret, men mera som ett ställe att stå och hänga på, i en särskild ljudatmosfär.

De flesta ljud är ägda av någon. Ljud är egendom för att visa makt, att protestera och göra sig bönhörd på marknaden. Under medeltiden fram till industrialismen ägde kyrkan de starkaste ljuden i form av kyrkklockan och läktarorgeln. Sen kom fabriksvisslan Hesa Fredrik med vars hjälp man med stor precision kunde tidskorrigera, sammanföra och formatera människor.

Vem äger de starkaste ljuden idag? Polisen? Terrorismen? Underhållningsindustrin? Flygvapnet? Staten?

Vart tog det vägen, det hårda, bryska stämpelljudet som förr hördes på postkontor? Dunkdunk… dunkdunk… twggtwgg… twggwgg… Ljudet från den stora stämpelsmockan som gav lite action i vardagen. Är kanske stämpeln inte längre ett gångbart maktmedel? Struntar folk i det oåterkalleliga budskapet som ligger i själva stämpelljudet… pang! och det nesliga pausljudet när stämpelskivan fjädrar tillbaka… pjong… pjong!?

MS