Pennvässaren, eller pennformeraren som magistern envisades att kalla den, satt fastskruvad i katedern så man var tvungen att möta läraren med blicken innan udden skulle vässas.

Alltid lika pinsamt att gå med ryggen vänd mot klassen och under några sekunder av total uppmärksamhet dra runt veven till det sträva ljudet sssschiiischhhiiischiiiikschkschsssschhh.

Höra hur vässaren skalar ner pennan till en stump. Udden knäcks och man måste börja om.

Då var det tyst i klassrummen. Och varje pennvässning kändes som en Golgatavandring. Läraren utgick nämligen från att alla pennor som vässades, vässades i onödan. Av svepskäl.

Bordsmodell var en bastant sak med justerskruv för olika spetsbreddder. Man kunde välja vass eller trubbig. Jag valde alltid trubbig eftersom det lät som musik. Kärvt och irriterande molande, som en fendergitarr med mycket distorsion.

På vår pennvässare stod det Dahle 1948. Herregud! tillverkad under kalla kriget. Och nu tillhör ljudet de utrotningshotade.

MS