Vi hade visserligen kört i diket vid möte med annan bil som kom över på vår sida av vägen. Men farsan blev rasande. Där stod hans fina buteljgröna Saab med repor över hela karossen. Den fula Simcan fick knappt en skråma. ”Det här får du ta på dig gosse”, ropade han in till den skyldige föraren. Som svarade: ”Jo, jo det var väl mitt fel”.

Det var en stor händelse men det enda jag kunde tänka på var ljudet av gruset. Den alldeles nylutade vägen. Kanske var det lutet som hade gjort vägen hal och slirig.

Ett kärvt, kraaaschande ljud blandat med en ettrig doft. Vådlig för djur och natur, men effektivt.

Så fort jag är i närheten av en bilverkstad eller smörjgrop drar jag in alla dofter för att känna spår av lut. Och spår av grusljud.

Var finns de lutade grusvägarna idag? De måste väl ändå vara bättre för miljön än asfalt och så tvingas man köra långsammare.

MS