Visst var det annat träslag i glasspinnarna förr? I glassar som Puckstång, Geléapelsin, Jukebox och Zoom. Och Igloo, två pinnar till priset av en!

I alla fall lät det hårdare och tuffare när man spände fast dem på fram- och bakhjulet så att cykeln förvandlades till en fattigmansmoppe. Idag är ljudet i det närmaste utrotat.

Jag tror det beror på tillväxtfaktorn. En kostnadseffektiv glasspinne har inget mervärde. 1985 beslutade nämligen Arla att sälja GB till Unilever. När Unilever tog över 1985 skedde en omfattande ombyggnad och nyinvigning av fabriken i Flen. Nu började man snåla på virket i pinnarna.

Sånt märker ungar. Man försökte även komma in på den norska glassmarknaden. En flopp förstås, för i Norge var glassmoppen utbredd.

Istället för att utveckla pinnarna lade man pengar på loggan: Hjärtat fick ny utformning. Förpackningar och annan grafisk kommunikation genomgick en ansiktslyftning. För GB innebar det även att GB-gubben fick nya kläder.

Men glasspinneflärparna tystnade en efter en.

Knatterknatterknatter.

MS

Kostnadseffektivt nöje.