När jag växte upp ekade det mera. Långa djupa fina ekon. Hooohooo Miiikaaaeeel hooohooo.

Över fiskesjön. Mellan röda stugor. I mörka skogen. Över Bråviken från mormors veranda. Överallt fanns ett eko redo att sträcka ut i landskapet.

Men idag, i det slimmade samhället, har en stor del av ljudets associationskraft gått förlorat. Ett eko kan konstrueras på elektronisk väg, ett eko kan vetenskapligt förklaras. Men den tjusning med vilken jag hör min egen röst flyga tillbaka till mig kommer alltid att ligga närmare magin.

Förr betraktade man ofta platser där ljud gav upphov till märkliga återklanger som heliga. Inte idag. Idag bygger vi rum med vita rena ytor och stoppade möbler som håller kvar ljudet mycket längre.

I landskapet har hyggen och urdikningar och breda motorleder gjort det svårare för ekot att stanna kvar.

Jag minns ett särskilt eko utanför Höglekardalen i västra Jämtland. Hoppas det finns kvar. Jag kanske borde ge ut en resehandbok över sveriges hotade ekon…

MS

Ekoförstörare?