Farsan körde ut Coca Cola när jag var grabb. Hör jag ljudet som uppstår när en back med 33 centiliters flaskor slår som kastanjetter mot varandra, förflyttas jag omedelbart till 1961. Jag står och väntar på höjden och längst nere i böjen på grusvägen kommer han körande.

Bryggarbilen har öppet flak. Han är hård, han är tuff, han är inne, han är min pappa och han spelar på den tidens populäraste instrument: Coca Cola Bilen.

Ljudet är starkt igenkännande och hjälper mig att minnas min barndom. I grunden handlar det om akustisk identitet, och ifall de klirrande flaskorna eventuellt skulle intressera en psykolog skulle denne förmodligen konstatera: ”En trygg barndom med akustiskt kommunikativ potential som bygger associativa länkar”.

I dessa bag-in-box-tider kan jag också tänka mig att två röda Amaroneviner som slår mot varandra i systempåsen, väcker ett liknande minne när jag kommit upp i sjuttioårsåldern. Det där säregna, utrotningshotade klirret som här i södra Norrland går under samlingsnamnet helgmålsringning.

MS