Fråga: Varför är det mest män i övre medelåldern som leker med tåg och patafysiska formuleringskonster?

Svar: Få kvinnor ser någon vits med det. För kvinnor är ändå de överlägset bästa patafysikerna!

På klassiska antikvariat, typ Rönnells i Stockholm, och runt dignande middagsbord, förslagsvis i Paris’ Saint-Germain-des-Prés kvarter, brukar de träffas i hemliga sällskap. ”Det hemliga sällskapet”, heter ju också en bok av Claes Hylinger, en av sveriges ledande patafysiker.

Ett typisk patafysiskt anslag kan låta så här: ”Jag har inte lagt till något, därför att jag inte har något att tillägga. Det ligger i sakens natur.” Eller kompositören John Cages favorit: ”Jag har ingenting att säga, och jag säger det.” Formuleringen påminner om en palindrome, ord som skrivs likadant i båda riktiningar; Oro, Död, Ubu. Eller i utökad form; Vad är värst? Att oroa sig till döds – eller – att dö orolig? Det är inte riktigt samma sak, bara nästan.

Patafysik placerar sig mitt-i-mellan parodi och vetenskap, nonsens och fakta, illusion och verklighet. Den är läran om undantagen och inbillningskraften. Eller som grundaren till rörelsen, författaren Alfred Jarry uttryckte det: ”Patafysiken sträcker sig lika långt utanför metafysiken, som metafysiken utanför fysiken”

Patafysikerna är en grupp udda, anarkistiska, påfallande ofta för tidigt avlidna allkonstnärer. Boris Vian, René Daumal, Marcel Schwob, Julien Torma m fl. Och Arthur Cravan, som lastade sin båt med proviant, seglade ut, och aldrig mera hördes av.

Bland föregångarna, de så kallade patanjärerna, hittar vi förstås fritänkaren Leonardo da Vinci med sina skarpsinniga profetior. Men min personliga favorit är renässanssnillet Francois Rabelais (1494–1553). Rabelais texter betraktas rent av som en tidig uppladdning inför franska revolutionen. Annars var ett av hans stora intressen ljud; särskilt nedfrysta ljud som plötsligt, inbillade han sig, kunde tinas upp och avlyssnas i efterhand.

Ja, var tar ljuden vägen om inte till de stora isarna i norr och söder. Där ligger de lagrade en stund, ibland i årtusenden, för att sedan flyta iväg, smälta och låta igen.

I Pantagruel, de törstigas konung skriver han så att det dånar och pruttar.
”Nu blåste Thaumaste upp sin bägge kinder, liksom en säckpipsblåsare, och pustade som om han skulle ha fyllt ett svins urinblåsa med luft. Härvidlag tryckte Panurge med ett av vänstra handens fingrar mot det ställe där ändtarmen utmynnar och drog med munnen in luft, med ett ljud som om han skulle ha ätit ostron i skal eller sörplat i sig soppa. Men Thaumaste pustade alltjämt som en gås.”

En patafysiker av den genuina stammen som jag själv hade lyckan att träffa, var konstnären Elis Ernst Eriksson (1906-2006). Jag föll omedelbart för hans stillsamma kritik i bild och text av den stora samhällsförvirringen där ”Inget har setts eller hörts och ingen vet heller riktigt säkert nånting alls.”

Antingen skrattar man lite klädsamt, eller så skrattar man inte. Det är inte så mycket att göra åt att patafysiker ofta har en avvikande humor. Skrattet sätter sig visserligen på tvären. Retas och skaver. Innan polletten faller ner.

Och kanske handlar det om rätten att försvarar Allas rätt till att få vara oåtkomliga. Det som i första ögonkastet liknar en sophög med överblivna, vrickade formuleringar tillhör faktiskt en tradition som inte är alltför framträdande idag.

“Vigheter”, kallade min yngsta dotter en gång sina danskonster. Patafysik är tankens oannonserade vigheter. Något som förenar hela jordens befolkning men som de flesta av oss ägnar massor av kraft åt att förtränga och nonchalera.

Så nu återstår bara för mig att på patafysikers vis höja bägaren och utbringa ett “Eadem mutata resurgo!!!” (översatt: Förändrad i mig själv återuppstår jag i densamma).

Vi är alla inkastade i samma omloppsbana.

Alfred Jarry