Jag sitter på en campingstol vid skogsbrynet och smakar på några ord jag läst i en av Naturskyddsföreningens årsböcker. Eller rättare sagt, jag lyssnar till orden. Hänglavar. Furuspån. Blånor. Sprättkusar. Glödhoppor. Smällpuppor. Nötsnurror. Vrideld. Fnöske. Bågdrill.

Det låter som folkmusik i mina öron.

Snart är våren här. Jag borde ta ledigt och upptäcka de svenska korallreven eller undersöka kantålens kärleksliv. Kanske rota fram den praktiska ryggsäcken och ladda för skogsmulle.

Men naturen börjar inte tvärt bara för att allmän väg slutar. Den kryper in under betongen, knölklockor och grodblad väljer att växa utmed gågatan mitt i city och mellan trappstegen till närbutiken. Naturen flyttar också hem till mig: silverfisken mumsar i sig av stärkelsen i bokstäverna inuti mina gamla böcker. Och tingens nedbrytare, kvalstret, petar  i sig föda från mitt örngott med sina taggiga betar.

Att räkna fåglar har aldrig legat för mig. I stället försöker jag bromsa in. Andas ut. Sätter mig på ett flyttblock i skogen. Lyssnar, tittar, smakar, luktar, känner och slänger mitt gamla slitna ego på återvinningshögen.

En annan favoritsysselsättning är att stå mitt i rulltrappan och täppa till. Men det kan de ha, stadsborna. Storstadsbor går några kilometer fortare i dag än för tjugo år sedan. Snabbköpskassörskorna talar fortare. Hamburgerrestaurangerna serverar fortare. Pipet i telefonsignalen har tätats för att vi ska avsluta samtalet fortare. Dammsugare suger fortare. Knivarna i rakapparaten snurrar snabbare.

Till och med sorg kräver snabbhet. I USA testas just nu en form av drive-in-begravning där man säger farväl till sin avlidne vän utan att behöva stiga ur bilen. Hela vår sociala rytm lyder under en snabbhet som är naturen främmande.

Snabbhet är också en klassfråga. Människor med arbete upplever rytmen och pulsen på annat sätt än människor utan. Det paradoxala är att fri tid omedelbart ger upphov till stress. Varje minut kostar. Jag nämnde det för konstnären och utemänniskan Nils Aslak Valkeapää en solig vårdag i norska Skibotn. Han tittade oförstående på mig. Jag hade just passerat Laxvattnet och Lyngenfjorden och kände mig helt bedövad. Bergstopparna rev hål i molnen. Väderleken levde sitt eget liv och vinden sa någonting speciellt. Våren var på gång och med den kom syret och ljuset och ljuden och den typiska kryddblandningen av blåstång och dieselolja från fiskebåtarna. Jag gick efter stranden flera dagar. Gjorde inget annat än gick och gick och började så sakta glömma att tid kostar.

Rör man sig tillräckligt långsamt och länge på samma plätt upphör nämligen naturen att vara ett museum, ett utflyktsmål. Det sammansmälter. Naturen blir ett slags instruktör som lär ut hur man ”gör sig villig”. Det påminner rätt mycket om ett stämma ett musikinstrument. Då blir marken min säng. Solen min lampa. Sjön mitt tvättfat. Ljuset och mörkret min klocka.

”När jag är död”, sa Valkeapää, ”då är det naturens tur att äta mig, då lämnas jag tillbaka, det är inte min sak att veta vad som sker efter döden.”

Om man ser till den litteratur om natur som numera publiceras märks en ny kategori böcker: naturens inre landskap. Etnobiologi är ett ämne på framfart, något bra som upplevelseindustrin trots allt fört med sig: insikten att naturen faktiskt är vårt hem. Naturen är ett vidsträckt själsligt landskap, om det så är stort som ögonkontakten med en vild kaskelotval, eller smått som en sotig kaffekopp vid en sprakande brasa.

Eller ta Jan Danielsons fina bok Träd i marker och myter (Svenska Förlaget). Trädkramare. Varför är det bara mulleaktivister och vänstermänniskor som förväntas få krama träd? Ibland vill också jag ställa mig mitt i sjumilaskogen och på indianers vis skrika O Store Gud! Men konventionen hindrar mig. Danielson skriver: ”Det är bara vanan som gör att vi inte varje dag faller i förundran över att de väldiga, tysta träden lever mitt ibland oss … Om träden inte fanns, skulle ingen människa ha fantasi nog att uppfinna dem”.

Ett av de finaste ljud som finns är när björkens klibbiga musöron spricker ut de första veckorna i maj. På några timmar har våren passerat och vi tycker det är lika synd varje gång att vi inte var vid bättre medvetande.

Och försök fatta havet, varför vill alla människor bo vid ett hav? För att vi kommer från havet. Det är samma dragning till elementen som den som får laxar och ålar att simma tusen mil till sina födelseplatser. De sju världshaven slår taktfast mot stränderna. Ungefär var sjätte, sjunde sekund når en ny havsvåg en strand nära dig, vilket är ungefär samma puls som när vi tar in ny luft. Vi andas alltså i takt med världshaven! Vi har till och med en rest av havsvatten i innerörat som hjälper oss att hålla balansen.

Eller res till Fårö en gynnsam dag i april. Det är då man ska vara på fårens egen ö. Här kan man sitta på en drivvedsstubbe vid havet och dricka sitt kaffe utan att frysa och riktar man örat mot öster så är det mycket möjligt att ejdrarna hörs några distanskilometer bort.

Detta händer i samma land som ofta upplever att stress håller på att förinta en stor del av befolkningen. Fårö är ett stycke Urminnes-Sverige där agtaken reser sig i glesa tallskogar, väderkvarnar, strandbodar, stenugnar och lambgiften.

En ö är alltid egensinnig. Den har sina klara, fasta gränser. Om ön dessutom är så liten att den är överblickbar ökar egensinnigheten. Den tvingar besökaren att stanna upp och fundera ett slag: ”Varför är jag här? Vad handlar allt om egentligen? Vad var det som gick rätt och fel?” Ömänniskan har till och med ett eget namn, Homo insularis. Och denne Homo insularis halkar ständigt efter i utvecklingen som alltsedan industrialismen verkat för att fjärma naturen från människan. För en öbo är kontakten med kusten viktigare än kontakten med bankomater och bredband. Hon känns genast igen på sin stillsamma integritet.

I dag använder vi naturen som ett stort vardagsrum. En potatisåker. En brädgård. Något att slå upp tältet i. Vi tar visserligen intryck men låter oss sällan tryckas ut av naturens egna krafter och safter. För i den här dragningen till naturen finns också en rädsla, som när man var liten och dök från en brygga i okänt vatten och plötsligt en av sjöns gammelgäddor rusade fram från sjögräset.

MS

Sprättkuse?