Det finns många med namnet Sten Hansson. Men bara en Sten Hanson (1936-2013), performanceartist. Han var fullständigt unik. Och jag saknar honom.

En övervintrad beatnick-figur som oftast fick höra att han inte var tillräckligt seriös, ”han leker ju bara”. Fast leken, improvisationen, initiativförmågan och spräcket när det gäller de egna idéerna var annars Hansons mest allvarsamma drag. Han hatade nämligen att vara tråkig. Han ville hellre vara den utforskande människan, homo ludens, som i och för sig samtidigt drogs till nattsidan, det undermedvetna och det okontrollerade monstret i var och en av oss.

Den som tror att han bara kunde skriva ”ful musik” bör lyssna till”Nausikaas sång” inspelad i ett ungerskt slott. Jättevackert. Änglarna gråter.

Som mest vidsynt blev han i sina bodyart-projekt. Till exempel det grymma stycket ”96” om tortyr och den molande borduntonen i ”Somnabulistic Fuge”.

Mest känt är kanske Hansons jojk ”The New York Lament” och den jobbiga mobben i stycket ”Skärp dig för fan”, där han kryper ihop i fosterställning på scenen till högtalarnas trakasserande dån. Han gjorde stycket till publikens stora jubel en gång på festivalen Klangspel i Gävle. Det var då han började titulera mig ”Doktor Strömberg”; hade någon annan kallat mig ”Doktor” hade jag rodnat direkt, men Hanson fick gärna säga så, det kändes nästan bekvämt.

En typisk performance är annars ”Piano Sonata No 1”, inspelad på Kungliga Musikaliska Akademien med en nollställd Kungafamilj i publiken. (Finns på dvd:n Bats&Butterflies producerad av Anders Blomqvist och Josef Doukkali.)

Här är Hanson uniformerad i den klassiska musikens frack och lackskor men han kommer aldrig till skott. Pallen är för låg, han börjar svettas, han kommer på andra tankar, hämtar en bag med träningskläder, ställer sig bakom flygellocket och svidar om, börjar jogga, stretchar, skriker åt instrumentet och faller till slut pladask över tangenterna i ett fett ackord.

Sten Hanson, snälla, kom tillbaka, kultursverige behöver dig. Jag behöver dig.

MS

Sten Hanson