Kär säck har många namn. Duda, Gajda, Surle, Tulum, Volinka, Diple, Surdulina, Zampogna, Zuckra, Dudelsack, Huemmelchen, Musette De Cour.

“Varje säckpipare måste vara sin egen doktor för att kunna lindra huvudvärken; säckpipans och säckpiparens”, menar piparen Kostadin Varimezovs.

Säckpipa har spelats i 6.000 år. Det tycks alltid ha funnits en säck och pipa för alla. Herde som kung. Fortfarande förknippas instrumentet med Skottland och det kan väl stämma till viss del. Men 99 procent av säckpiporna har inget med krig, kilt eller marsch att göra.

Få instrument har så inbitna fördomar emot sig. Ett är att den låter gnällig och stark. Ett annat att det bara en gamla gubbar som spelar. Ett tredje är förknippad med en äckelkänsla för säckpipans “råhet”; något djuriskt och primitivt.

Är det en mage man blåser i? Hur luktar det efter någon timmes spel? Spott och snor i säcken, blä!

Om det spelades säckpipa i Sverige redan under medeltiden var det på Gotland där bildhuggare lämnat bevis i Martebo Kyrka. Dalkarlar spelade pose, eller pösun. Samtidigt var säckpipan djävulens favorit.

Hur den låter? Pikant nasal, skulle jag vilja säga. När man pressar sista nypan luft ur säcken nöffar pipan till som en liten spädgris.

Lyssna till Boys Of The Lough i “The Holly Bush” på Spotify: Boys Of The Lough – The Holly Bush, The New Ships Are Sailing

MS