I svensk television visas filmatiseringen av Astrid Lindgrens Saltkråkan i repris av reprisen. Tjorven och Båtsman, Farbror Melker och Malin och de andra studsar omkring i skärgården till lätt dissonant musik och Östersjöns glittrande spegel. Men det är något som inte stämmer. Själva havet.

Östersjön är numera ett sönderstressat hav. Flera somrar har jag som vanligt stått på gotländska Åminnes strand med mina barn. Det inbjudande havet har förvandlats till en stinkande soppa, utanför bryggorna flyter gulbruna flak stora som pizzor. Havet låter annorlunda. Ett sugande, slurpande blubelitsblubelits, shooka-swish-kish, zammandassah, glubamurk som om ljudet spelades upp baklänges. Vågorna orkar knappt slå mot stranden som vågor gör.

När algerna står i blom kan vi dra slutsatsen att Östersjön är ett grunt och känsligt hav. Den är fortfarande något av en insjö från inlandsisens tid och extra känslig eftersom vattenbalansen styrs av att lika mycket vatten måste pumpas in som ut, och skiktat i omsorgsfulla lager. Det innebär att det tar ungefär tre decennier att byta ut allt vatten i Östersjön.

Jag bor vid havet. Ljudet och dofterna är något jag lever med. Så fort något rubbas i ekosystemet, påverkar det mig. Cyanobakteriernas algvälling är bara ett tydligt tecken på att ekosystemet gått i baklås. Tydligare kan det nästan inte bli eftersom kretsloppsförändringarna normalt brukar vara osynliga.

När man andas, drar in luft, tar man ett andetag. Kompositören Murray R Schafer gjorde ett fascinerande experiment genom att med ett tidtagarur markera varje gång en ny våg slår mot en strand. Han klockade alla världens hav och räknade sedan ut ett medelvärde. Resultatet visar att var sjunde sekund når en ny våg en strand. Eftersom vi drar i oss ny luft ungefär var sjunde sekund vill Schafer visa att vi andas i takt med världens hav. Ljudet och pulsen bildar ett livsviktigt nätverk.

Det verkar som om ursprungliga ljud har största betydelse. Till exempel den rika symboliken från ljudet av hav; de flesta människor säger sig vilja bo i ett litet hus vid havet. Vatten är föränderligt och kan ge många associationer. Vatten blir aldrig långtråkigt att lyssna till, ungefär som en eld aldrig upplevs som monoton. Man kan höra vatten som regn, bäckar, floder, vattenfall och vågor.

Vattnet dör aldrig utan genomgår en komplett cykel. Det återvänder som regn och börjar om på nytt.

Metaforen kan tänjas ännu längre, som hos den franske filosofen Émile Benveniste. ”Rytm”, menar han, ”är förutsättningen för den stora föreningen av människa och natur i ett betraktande av tiden, intervall och upprepningar.” ”Rytm” är en abstraktion av ”flöda”, vars mening kommer från vågornas regelbundna rörelse. Rörelserna ger oss alltså idén till ett språk. På så sätt skapar vi språket och språket oss genom sitt unika sätt att flöda fram och tillbaka, fram och tillbaka.

Under tiden, den tid jag skriver den här texten, ökar försäljningen av smaksatt vatten på flaska, samma vatten som dinosaurierna än gång drack. Samma vatten som under sin livscykel en gång runnit genom Eufrat och Tigris.

Och samma vatten som idag på sätt och vis är en illusion. För under ytan lurar bakterier, kväve och fosfor att slå till med en ny attack.

Kanske nästa sommar, kanske sommaren därefter…