Idag är det Less is More som gäller. Två bambustickor. Två bambuflöjter från Marocko. Två trumpinnar med knallhård udd. En filtklubba från Swaziland. Bränd lera. Böjda stålrör.

Min förhoppning är att det ska bli m-u-s-i-k. Blir det bara ljud är det också okey. Ljudmusik. Egentligen behärskar jag ingen annan metod än improvisation.

Men att tänja på tillvarons ögonblicksglimtar och spela fritt, är ju enklare sagt än gjort. Ibland vill vi inte ha improvisation, till exempel tågtidtabeller, tandläkarbesök eller löneutbetalningar. Och köper man en liter mjölk vill man inte att mejeriet har improviserat med fetthalten.

Men allt det där andra, utanför tiden, som får oss att känna lätthet och luftighet, som om vi hade kolsyra i kroppen. Hur når jag dit?

Jag återkommer gärna till författaren Stephen Nachmanovitch och hans vishetsord på sanskrit – lîla – som egentligen betyder gudomlig lek.

Söker vi istället ordet improvisation i någon musikbok känns definitionen ganska klumpig. Vi låter ordet avse mer eller mindre oförberett musikaliskt nyskapande som äger rum samtidigt som musiken utförs, men det är ändå bara nyskapande inom vissa av musikens ramar som i allmänhet betraktas som förändringar av melodi, spontana ändringar i rytm, fraseringar, ljudstyrka och så vidare.

Frågan är hur mycket jag bör förändra för att det ska kännas improviserat? Det krävs kanske inte så stora förändringar för att den jag kommunicerar med ska uppleva det som nytt och fräscht.

Just därför sneglar alltfler verksamheter (pedagogik, didaktik, marknadsföring, ledarstil) lite avundsjukt åt musiken som idé för en produktiv spontanitet, någonstans mittemellan slump och fasta regler. Musik har en självklar dramaturgi (hur man slår an, presenterar, genomför och avslutar) och ett uppfinnande-utarbetande-återgivande drag. Inom många områden är detta växelbruk en bristvara.

Själva improvisationen manar lika mycket till försiktighet. För den är naturligtvis aldrig fullständigt fri. Vi utgår alltid från ett visst grundmaterial, till exempel en skala, ett tonförråd, ett visst antal stilistiska uttryck, tekniska möjligheter, instruments begränsningar, rytmiska och melodiska förlopp, puls, kroppsspråk, gester.

En improvisatör opererar inte från ett formlöst vakuum utan från tre miljarder år av evolution; allt vad vi är och har varit finns kodifierat. Ja, bara genom att tala och överraska oss själva är vi mästare på att extemporera; att tänja ut det vi just nu säger och göra det till ett fascinerande sedan.

Egentligen är det provocerande enkelt. Råmaterialet är en flod av minnen, fragment, dofter, ilskor, gamla kärlekar, fantasier… Jag kan välja att medvetet ösa ur denna brunn eller låta bli.

Aha, så det gäller bara Att Försvinna? Men när jag börjar försvinna slår det förbannade undermedvetandet till. De största konstverken undslipper nämligen alltid kameran, bandspelaren och pennan. De inträffar mitt i natten mellan sömnen och drömmen, i kön på ICA, i badkaret.

Inget kommer någonsin att upprepas på samma sätt. Varje ögonblick inträffar bara en gång…

… försöker jag låta bli att tänka och slår ett slag med min filtklubba från Swaziland.

MS