Jag vet att många tycker det är jobbigt med pretentioner. Kulturlivet är befolkat av pretton. Prettot som tar plats och gör anspråk på din och min uppmärksamhet och musiksmak.

Lyssna här! Skärp dig för faan! Slölyssna inte!

För det är precis vad pretention innebär: att ställa krav på någon att den ska anstränga sig. Ett pretto kräver. Ja, nästan befaller att vi ska uppleva något vi inte redan visste att vi tycker om.

Så därför är det konstigt att många musiker ursäktar sig ifall deras musik eventuellt kan upplevas som prententiös. Eller när recensenten i kulturradions P1 plötsligt hyllar artisten som ett fördöme eftersom hon ”inte är det minsta pretentiös”.

Nyligen läste jag en bra intervju i Arbetarbladet av Anne Sjödin med basisten och producenten Ulf ”Rockis” Ivarsson (Thåström, Olle Ljungström, DiLeva m fl) där han hyllar pretentionen:

– Det är på liv och död. Det måste vara det, annars fastnar det inte. Det värsta jag vet är musiker som skämtar bort sin kvalitet och inte vågar stå till 100 procent för det de gör. Visst, man kan bli kallad pretentiös. Men vad är det för fel med att vara pretentiös?

Bra sagt.

Tänk om Beethoven hade bett om ursäkt för sina sista stråkkvartetter. Om David Bowie hade skojat bort sin Ziggy Stardust. Eller tänk om Pierre Boulez hade gjort en avbön för att hans musik var för experimentell.

Hur det än är: ingen musik eller musiker ska behöva vara anspråkslös. Musik är seriösa grejer.

Som ett litet exempel befaller jag dig att lyssna på Goran Kajfes, som på senaste plattan ”Enso” (öppnas i Spotify) väljer att spela en enda gudomligt lååång låt som klockar in på 50.12’

Han gör det för han vill uppmana oss att ifrågasätta dagens stressiga klicka-sig-vidare-samhälle.

Pretentiöst – och bra tänkt, Goran!

MS