Notre Dame 850 år
Jag står i ett kylslaget regn och väntar på Vår Dam, Notre Dame. Kön är lång och ingen verkar lida av att det är mörkt, kallt, blött och försenat.
Första stenen till katedralen, som indirekt räddades ur sitt förfall av Victor Hugos roman Ringaren i Notre Dame från 1835, och utvecklades till en turistmagnet med 13 miljoner besökare per år, placerades för 850 år sedan.
Trumpetstötarna i jubileumsbladet, som nu börjar lösas upp i regnet, utstrålar oförställd stolthet. Bland projekten märks bland annat en ny tenor-klocka i domkyrkans torn lite snett under den ännu större tenoren, klockan Emmanuel och bronsjätten bland klockor, Gabriel. Restaurering av den pampiga läktarorgeln med sina 64-fotspipor. Och en fullmatad säsong med Katedralens körer.
Som höga C i firandet lockas pilgrimer världen över att starta sin färd från torget vid katedralen. En lätt oansenlig plats som Umberto Ecco och andra kallar “Frankrikes nollpunkt”.
En gång betraktades Notre Dame som ”Förnuftets tempel”. Då halshöggs Israels kungar som står staty ovanför portarna. Här lät Napoleon kröna sig själv till kejsare. Här hölls begravningsmässa för president Francois Mitterrand.
Men varför är jag här? Jag vill höra hur den klassiska musiken lät precis i big bang-ögonblicket, när våra föreställningar om så kallad “seriös musik” skapades. Det låter kanske pretentiöst. Och det är det.
Vid sekelskiftet 11-1200-talet var nämligen Notre Dame en samlingspunkt för den första polyfona musiken. Innan hade all musik varit unison, nu sprack den upp i stämmor. Tidens hjältar som först vågade bryta mot kyrkans monotona melodilinjer, hade namn som Leoninus och Perotinus.
I backspegeln framstår det som den mest genomgripande händelsen i musikens historia över huvud taget. En politisk handling. Och det sker i samma stund som bildkonstnärer börjar undersöka perspektivet inom måleriet.
Först testar Perotinus två stämmor. Lite försiktigt med att ha den ena på fem toners avstånd (en kvint) från den andra; en intervall som kyrkan faktiskt betraktar som “orent” eftersom det anses skymma liturgins budskap. Men någon av Notre Dames präster ger Perotinus sitt stöd. Strax lägger han till en tredje, och en fjärde stämma för att såsmåningom ge musiken ett helt nytt centralperspektiv. Alla tankar och skisser finns bevarade i boken Magnus Liber Organum.
Det är intressant och höra hur han bygger sin musik rumsligt. Med långsamma notvärden i botten, lite snabbare i mitten och fantasifulla överstämmor som ibland hamnar i dissonant konflikt. Och hur musiken står i samklang med kyrkans gotiska, uppåtsträvande och mäktigt ekande arkitektur.
Alltsammans hörs klart och tydligt när Viderunt omnes bryter sig loss ur ett dogmatiskt system. I förhållande till den korta texten är musiken rent av revolutionerande; alla stavelser tänjs ut. Ibland känns det som om sångarna bara råkat träffas under altaret för jamma ihop. Tralla, nynna, och plötsligt komma på tekniken med att sjunga i stämmor.
Perotinus får fundamentet att skaka. Ja, egentligen börjar det redan år 500 e.Kr. när filosofen Boëthius menar att: ”Musik är en fri konstart, lösgjord från kyrkans liv och läror.” För dessa åsikter blir han fängslad, anklagad för förräderi och senare halshuggen!
Det upplevs som en chock när det inträffar. För ett ögonblick gör musiken lyssnaren medveten om ”självet” och tidens ände. Vad som sedan sker är att stämmorna – och dissonansen – byggs ut. Barockens kontrapunkt, upptäckten av det optiska perspektivet som direkt motsvarar upptäckten av harmoniskt djup i musiken, elektriciteten osv.
Visst är det det vi hör i Perotinus sånger? Flerstämmighetens början. Ett förspel till något som ska ge musiken stora friheter och senare tyvärr ska leda till allt djupare motsättningar mellan utåtvändhet och inåtvändhet, individ och stat, konst och vetenskap.
Jag går sakta ut i regnet. Ner i tunnelbanan, där ett gäng musiker från Balkan fiskar upp tråden som Perotinus just har spunnit. 850 år har passerat.
MS