En vårdag 2012 står jag vid ugnen och bakar pizza. Doften av zucchini, krossade tomater, vitlök, basilika fyller hela köket.

Plötsligt hugger något tag i min rygg. Den omedelbara känslan är egentligen obeskrivbar, som om någon slår av huvudströmbrytaren i min kropp. Det bränner till, smärtan utvecklas till en djävulsk hetta som sprids genom alla organ.

Det sista jag minns är trycket över lungorna. Två inrusande ambulansförare. Nålstick. Morfin. En skakig åktur till ett sjukhus någonstans i slutet av en tunnel. Ett svepande blåljus.

Min kroppspulsåder har spruckit hela vägen uppifrån och ner. Diagnos: Akut aortadissektion.

Fem år senare är det dags igen. En hjärtklaff lossnar och blodet strömmar plötsligt åt fel håll mellan kamrarna. Bråttom. Ilfart till Uppsala från Gävle. Respirator.

Idag tackar jag min lyckliga stjärna att läkarna, första gången, tog beslutet att inte operera utan istället satsa på självläkning, eller som de säger, konservativ behandling. Andra gången blev en operation nödvändig. Men det går inte en dag utan att jag stannar upp och förundras över hur kroppen ordnar det där själv, utan min inblandning. Läkningen. Tillfrisknandet.

Jag går på aggressiv medicinering. Blodtrycket närmar sig ibland nivåer som mer överensstämmer med en sovande igelkott. Som utövande musiker är jag samtidigt väl medveten om en annan, alternativ behandlingsmetod: MUSIK.

Första svängen på Akademiska resulterade i skivan Fast & Slow. Det var verkligen som om musiken föddes i mellanrummen mellan sömn, vakenhet, dröm och ekade klart och tydligt inne i kroppen. Nåt liknande hade jag aldrig upplevt, att musiken ”skrevs” utan min kontroll.

Andra incidenten resulterade i helt annan musik, antagligen under påverkan av respiratorns grundtoner. Stor och bullrig och brutal. Mycket stål och attack och malande trummor från fjärran länder.

Musik talar till hela nervsystemet. Musik är biologi. Musik ger dopaminimpulser. Vi har haft den i vårt omlopp över 50.000 år, alltsedan den första neandertalaren spelade på sin benflöjt.

De dagar jag lyssnar koncentrerat till musik och spelar musik, och samtidigt tar mina piller, upplever jag till och med att jag får för låga värden.

Redan vid första uppvaknandet kände jag en klösande hunger efter musik. Jag hade inte ätit fast föda på en vecka men det första jag stoppade i mig var den isländska gruppen Sigur Ros’ cd ”Valtari”. Följt av en favoritkonserter: Ravels pianokonsert i G-dur. Till kvällsmat Bartoks Konsert för orkester. Därefter i allt större portioner: Velvet Underground, Cluster, Bowie, Zappa, Mozarts klarinettkonsert som jag hörde i ny lyster…

”Ur en ton föds andra toner, en enda ton utöser alla andra toner. Tonen är en magisk punkt”, skriver Gunnar Bucht i sin fina bok ”Vad är en ton?” Tanken har slagit mig flera gånger på sjukhuset. Där ligger jag i halvvaket tillstånd och hör sköterskan skämta: “Mer uppkopplad än så här blir du aldrig, ha ha”. Jag hör hennes tonläge i några sekunder och får omedelbart en känsla av vem människan mittemot mig kan vara och hur hennes liv i bästa fall kan gestalta sig. Just för att tonen fungerar som ett akustiskt fingeravtryck.

Men: musik som alternativ till medicin?

Idag betraktas ämnet musik och hälsa inte längre som flum. Universitetssjukhus i USA, Kanada, Storbritannien och Sverige publicerar regelbundet kvalificerade rapporter. Och alla studier pekar i samma riktning: ljudande fenomen (alltså inte bara klassisk musik som anfäktas av vissa) alstrar biologiska processer. Vi känner dem till exempel som gåshud, avstressning eller uppåttjack. Musiken går in i hela kroppen och aktiverar utsöndringen av dopamin, en av de viktigaste signalsubstanserna i centrala nervsystemet.

Kroppen tycks ha ett eget partitur som motsvarar musikens notskrift, där varje akustisk händelse har sin motsvarighet i kroppsliga händelseförlopp.

Målet i forskningen är bland annat att kunna använda musik kliniskt, till exempel inför en operation, som smärtlindring, för att stimulera hjärnans förmåga till självläkning, och för att motivera rehabiliteringen efter till exempel stroke. Nästa steg är att få läkemedelsbolagen att nappa på idén.

Med tanke på ständiga besparingskrav och nedskärningar inom vården kan en förstås undra hur den nya kulturmedicinen ska finansieras. Där är vi inte riktigt än. Det är fortfarande en avlägsen vision där läkaren på hälsocentralen ordinerar spellistor istället för blodtryckmediciner.

Men ingen bestrider att vi utvecklas och mår bättre av musik. För mig har musiken kommit att fungera som självmedicinering.

Det gäller alltså att aldrig ge upp idén om ett musikaliskt samhälle.

MS