Så länge jag kan minnas har jag valt musiken. Gärna elektronisk musik. Jag och spelkompisen Urban Hedin bytte en banjo och ett valthorn mot en telefonväxelliknande Rolandsynt på Gävle Piano runt 1977. Vi kunde inget om bandpassfilter och lågfrekvensoscillatorer och i två veckor släppte synten ifrån sig bara olika sorters brus. Så vi började göra noisemusik istället, med titlar som ”En stad vaknar” och ”Fällgallrens sublima dån”.

Och där är jag idag. Utgår alltid från 1. Tystnad. 2. Brus. Och 3. På vilket sätt ska jag framföra musiken? Den sista frågan är antagligen den viktigaste. För helst vill en ju nå 15 miljarder människor samtidigt.

1910 sitter den amerikanske kompositören Charles Ives och filosoferar: Någon borde skriva en universe symphony, en symfoni utan början och slut, för konsten och livet, som spelas av ett obegränsat antal medverkande i skapande förening över hela jorden.

Ives idé var visionärt lysande men det är först nu, hundra år senare, som fiberoptik, digitalteknik och satellitkommunikation hunnit ifatt den frie konstnären. I dag är det möjligt att rigga en realitidskonsert som sträcker sig över samtliga kontinenter.

Det gör faktiskt elektronisk musik till en mycket gammal tradition.

Ofta har det satts likhetstecken mellan elektronmusik och tillväxt – rymdmusiken var framtidsvisionen efter 2:a världskriget. Förebilderna fanns i den franska teoribildningen kring musique concrete, lanserad av Pierre Schaeffer kring 1948. Musiken skapades av inspelade tåg, bilar, signalhorn och så vidare, så kallade ljudobjekt.

Inspirationen kom också från 1950-talets elektronische musik i Tyskland; alstrade sinustoner i laboratoriemiljö. Och den amerikanska motsvarigheten, computer music.

Även i Sverige förstod man att satsa på den nya musiken. Genom bland andra ABF fick framtidens musik starkt stöd, och en av dess pionjärer var Rune Lindblad som började använda bandspelare och dator som instrument.

Recensionerna var förstås inte nådiga: ”Konkret musik raspades, skrapades, tjöts och bankades fram i Folkets Hus i går inför ett fyrtiotal åhörare, varav en del betalade frivilligt. Vid inspelningsapparaten satt herr Lindblad som maskinålderns bartender …” ansåg Åke Engdahl i Göteborgs-Tidningen.

Från kulturpolitiskt håll vidhöll man den elektroniska musikens internationella positionering: Den klingar i ett eget rum, ett konstgjort rum. I den meningen kommer den verkligen någon annanstans ifrån, som från en egen rymd.

Maskinmusiken, menade många, ingick i ett framtida samhällsbygge. Utan den kunde Sverige halka efter i den kulturella upprustningen. En kvällstidningsrubrik från 1961: ”Maskinen är framtidens musik – som räddar oss undan 1984”. Här fanns alltså en möjlighet att få kontroll över det ogripbara, ett led i en kulturell demokratiseringsprocess.

1964 beslutade Sveriges Radio att bygga EMS, som under några stormiga år utvecklades till en av världens främsta studior. Det var då EMS förste studiochef, norrmannen Knut Wiggen, drev igenom den första cyberanpassningen av avantgardet.

Men han var för tidigt ute och fick snart sparken. Wiggens kulturradikalism uppfattades som hänsynslös både mot musiken själv och mot dess makthavare. Det grälades i datorhallen och vid ett slagsmål ska studiochefen ha fallit baklänges och slagit huvudet i en datamaskin.

Med statlig svensk inkomstgaranti som fallskärm återvände Wiggen till Norge och började, när lugnet lagt sig, formulera musikens existentiella frågor: Vad är harmoni? Vad är klang? Vad är rytm?

I backspegeln ser vi att Wiggen delvis hade rätt. I sin kultbok De två musikkulturerna från 1972 reste han en häpnadsväckande tanke och mild förhoppning om att man borde kunna förena månghundraårig orkestermusik och elektroniskt producerad musik med rötter i industrialismen.

Så blev det inte, just då. Orkestrarna och konserthusen slöt sig kring maestrokulten, verket och abonnemangspubliken. De mer akademiskt inriktade elektronmusikerna låste in sig i en ljudisolerad cell. Teknikoptimismen svalnade. Rymdmusiken fick allt svårare att förfärdiga sina löften.

Vad vi ser i dag är hur teknologierna för både konstnärliga uttryck och sociala nätverk luckras upp. Från den mest navelskådande elektronmusik till den klubbinriktade mashupkulturen uppstår dessutom nya spelplatser och konsertformer. Det är nischat och spretar samtidigt åt alla håll.

Var hittar vi vår tids dynamik? undrade Wiggen, som under fnissets och förargelsens tid i Stockholm försökte förklara att musiken bytt typ. Tappar vi kontrollen över elektrifieringen, menade han, ”får vi ett helvete i underhållningens globala tivoli.”

Jag tror bara han ville oss väl och försökte förbereda oss för resan mot andra världar.

Här känner jag mig hemma. Och kanske är det det jag försöker förmedla under en lektion för 35 år sedan i Skinnskatteberg. Fotot av Curt Lundberg är tyst, men jag gissar att vi spelar in vitt brus genom ett bandpassfilter, in i framtiden.

Musik är ingen (jävla) underhållning!

MS

Foto: Curt Lundberg