Älskade staket. När vi köpte huset på Gotland för ett kvarts sekel sedan var staketet redan pensionsmässigt och i färd att vika sina glesa spjälor mot marken. Men jag älskar mitt staket, just för hur det hänger snett, murknar, är hem för mossor och insekter, att det kamoufleras med hasselsnår och körsbärsträd och ständigt ändrar utseende.

I solnedgången får staketet ett tidlöst, filmiskt utseende. Om jag nu ska bli lite högtidlig: Det är ett levande bevis för historiens förmåga att befinna sig i ett associationsrikt ögonblick bestående av alla tidsåldrar samtidigt.

Kärt staket har många namn: bandtun, stängsel, hägnad, gärdesgård, kraal… Men mitt heter staketet.

I takt med tiden har gränsen mot grannen raderats. Det är inget vi pratar om, direkt, för det råder en tyst överenskommelse mellan oss att staketet trots allt är självuppfyllande i sitt förfall.

En gång i tiden, på 1930-talet, beboddes mitt hus av byns lärarinna som var noga med avskiljningen till andra i socknen. Hon var en omtyckt lärarinna men efter hennes död stod huset obebott i trettio år. Ingen vet väl egentligen varför det skulle bli ett ödehus. Så småningom utvecklades det till ett spökhus, en byggnad vars tomt traktens barn helst inte skulle passera.

Egentligen är det något djupt oroväckande med staket som avskiljare. Som markörer. Jag läser att bostadsbolag reser nya staket i galvaniserat stål för hundratusentals kronor, för att hålla hemlösa borta från att sova under trappor och prång. Trädgårdstidningar beskriver hur nya staket ska kunna omfamna din privata sfär, ditt community. På västbanken fortsätter Israel bygga ut sin så kallade separationsbarriär. Villakvarteren runt om i Europa kapslar in sina tomter med höga plank för att minimera insynen. Boendet har förvandlats till ett protektorat samtidigt som flyktingströmmarna tilltar.

När jag betraktar mitt Gotlandsstaket i sitt vackra förfall händer det att jag ser det som ett stillsamt fredsprojekt. Den självreglerande gränsen.

Det händer att vänner på besök har åsikter om staketet. De tar arrangerade bilder och lägger ut på social medier. De skratt och fotar. Skriver skojiga bildtexter. Garvar och fotar igen.

Jag har märkt att det finns fyra olika reaktioner. 1. De som menar att ett staket omedelbart signalera vilka slags människor som bor i huset med ”ett sådant staket”. 2. De som menar att ett snyggt staket är nödvändigt för att markera gränsen och hålla tjuvar borta. 3. De som förespråkar tidens gång och staketens naturliga förruttnelse. 4. De som ger sken av att tycka som alternativ 3:e men egentligen tycker som 2:a alternativet.

Jag har inget behov av att stoltsera med tomtgränser. Om femtio, hundra, tvåhundra, kanske tusen år får arkeologer anledning att analysera resterna från mitt staket. Kanske undrar de över bristen på gränsdragningar mellan privat och allmän mark, att det av någon anledning inte var så viktigt för dem som bodde här på 2000-talet att skilja på vi och dom.

Eventuellt gör de en grundlig analys av platsen och kommer fram till att den fick växa vilt och staketet förfalla fritt under naturens och tingens eget ansvar.

Det är något att vara stolt över. Kretsloppet har sin gång.

Staketet