Det var min mormors uttalade önskan att den svarta, tunga pianomöbeln från Aktiebolaget Gustafson & Ljungqvist i Norrköping skulle ärvas av mig. Och så fick det bli. Först stod det i Baptisternas tabernakel, sedan på Trozelligatan, sedan hos mig i Gävle och industrihuset Vävaren.

Ibland när jag sitter vid instrumentet tänker jag på Charles Alkan. Den galne franske tonsättaren som nästan blev skivad mitt itu av en brusten pianosträng. Ja, mitt i tu som ett hårdkokt egg. Dödsorsaken ändrades senare till att Alkan ska ha fått ett präktigt uppslagsverk i huvudet som föll ner från en belamrad hylla när han spelade någon av sina pianosymfonier. Hur som helst är pianon och flyglar levande instrument som plötsligt kan explodera.

Att människor är pianister brukar synas på långt håll, dessa ”Pianopeople” som Frank Zappa hade så roligt åt. Två händer utan hjärna! Känt folk och andra storheter kunder förr i tiden porträtteras i olja eller med dödsmasker, men när det handlade om pianister var det gipsavgjutningar av händer som gällde. Chopins nerviga, tunna fingrar. Liszts knubbiga skogshuggarhänder. Stenhammars kvinnohänder. Serkins fingerkrokar.

Det finns fog för att pianister faktiskt tänker med sina händer, åtminstone får inga synapsfel finnas mellan vänster och höger hjärnhalva och fingerlederna. Allt måste ske utan betänketid, med största sensitivitet, intellektuella skärpa och rigorösa teknik.

En klasskamrat från gymnasietiden kunde inte delta i gymnastikens plinthopp och basket eftersom hans pianohänder, enligt målsmans underskrift, kunde ta skada. Sådana är de, pianisterna, går och böjer och stretchar sina dyrbara redskap. Ibland blir de tokiga, som när Robert Schumann försökte stretcha ut tumgreppen på bägge händerna för att kunna ta större ackord. Och minns dessa plågsamma fingersträckarmaskiner som konstruerades för att förbättra vigheten och förlänga fingrarna någon centimeter.

Ord som fingerfärdighet, flyhänthet och möjligen fingervisning kommer antagligen från den pianistiska världen. Hjälten på pianopallen, en Liberace, en Rubinstein, kunde linda publiken kring sitt högra lillfinger. Betvingaren fick den stora möbeln att lyda.

Ibland när jag känner mig lite ensam brukar jag istället glänta på pianolocket och ropa rätt in i skogen av mekanikbalkar, hammarskaft, kontrafångare, dämpare, lyftarlister, piloter och strängar. Pianot är ett under av mekanik och en stor klanglåda som får rösten att rulla på en våg av luft.

Det är en hel värld därinne. Själva klangen sägs vara genomskinlig och psykoakustisk, dvs man hör den inte så som den är utan så som man vill höra den. Den här unika möjligheten att kunna frigöra sig från de faktiska tingens ordning är förstås en stor fördel vid allt pianospel. Här ligger det imaginära i själva gåtan.

Därför kan pianospelet lätt utvecklas till ett anatomiskt-fysiologiskt helvete för de pianister som vill nå längst. Istället för musik kan det bli en fixering
vid avslappning, handledselasticitet, värkande rygg, smärta i överarmar, armbågar, fingerrotsleder. Vem är jag? Fingerspelaren eller schvung- och tyngdspelaren? Atleten eller den veke skulderbladstypen?

När jag sedan slår an någon av pianots mellersta tangenter sätter hammaren tre likstämda strängar i svängning och en ”ton” ljuder. Det vi hör är strängt taget inte en ”ton” utan en klang och en ganska komplicerad blandning av övertoner. För att det ska motsvara våra kulturellt normaliserade ideal om ”ren stämning” är pianot dessutom ordentligt ”ostämt”.

Jag tro att världen skapades efter pianots 88 vita och svarta tangenter för högt och lågt, mörkt och ljust, och intervallerna med sina ”kosmiska” och ”djävulska” svängningar. Pianots idé sätter ramarna för ett visst systematiskt tänkande. En gång i tiden ansågs pianot inte bara sedelärande utan nödvändigt i alla respektabla hem. Så visst påminner det om en freudiansk felskrivning, att det vanligaste tryckfelet i musikens programbladsflora är Pinoafton istället för Pianoafton.

Det är alltså som en sorts pianist jag skriver den här texten – och för att upprätta en kontakt till mina släktband i Norrköping. Här sitter jag med mormors gamla avbetalningsplan från åren efter första världskriget. Och varje månad utom en kunde hon betala med sin knappa lön som pappershandelsbiträde på Brunnberg.

Cirkeln är sluten. Välkommen hem pianot. Nu ingår du i det stora kretsloppet.