En gång listade vetenskapsjournalisten John Hodgman fyrtiotvå av mänsklighetens knäckfrågor. En fråga handlade om varför vi faktiskt tycks veta mindre i proportion till vad vi tror oss veta? Hodgman refererade till att information expanderar tio gånger snabbare än någon annan produktion på jorden.

Enligt Googles egen chefsideolog i strategisk ekonomi, Hal Varian, ökar informationen med 70 procent om året i omfång. Den skenande tillväxten av kunskap sägs lyda under Moores lag. En lag som ingen egentligen vet hur den fungerar.

Ett försvårande, och lite pinsamt faktum är att mängden icke-vetande alltså ökar mer än vetandet.

Går du eventuellt omkring och grunnar på Riemanns hypotes är du med andra ord inte ensam. Den formulerades av Bernhard Riemann år 1859 och handlar om triviala tal och komplexa tal. Det är fortfarande inte känt huruvida hypotesen är sann eller inte, och problemet räknas till de absolut största inom mänskligheten. Clay Mathematics Institute utfäste en belöning på en miljon dollar till den som kan visa att hypotesen är korrekt eller felaktig; som ett av de så kallade millennieproblemen. En rysk kodknäckare som bor hemma hos mamma ska nyligen ha löst problemet men säger sig helst vilja avstå från belöningen.

Listan över John Hodgmans gåtor varierar i bottenlöst djup. Till exempel. Är tiden en illusion? Vad består jordens kärna av, eftersom den växer? Varför sover vi? Varifrån kommer liv? Varför kan vi inte odla nya kroppsdelar? Hur fungerar placeboeffekten? Vad orsakade istiden? Hur skapar människans ett språk? Är universum egentligen byggt av information? Varför dör vi, när det är dags att dö? Vad är kärlek?

Den största delen av vetandet sker informellt, spontant och bygger på en mängd okända sidoeffekter. Det vill säga oavsiktligt vetande genom tyst lärande. Du kanske vaknar mitt i natten med ett ryck och har lösning på gåtan hur hjärnan producerar medvetande. Men kan inte delge upptäckten eftersom den sitter fast i kroppen som intuitiv kunskap. Du står där i morgonrock utanför grannens dörr och knackar på och försöker få ur dig årtusendets svar. Men.

Under 2020 producerades hisnande 150 miljarder gigabyte digital information – bilder, filmer, mejl, bloggar och register – världen över. Sådär 1000 procent mer än 2010. Utvecklingen är explosionsartad, i princip är det omöjligt att hejda lavinen. 700 miljarder gig motsvarar 3 kvadriljoner Twitter-inlägg, 162 triljoner digitala foton, 4,8 kvadriljoner digitala banktransaktioner eller 30 miljarder knökfulla mobiler och laptops. informationsmängden kommer att fördubblas var 18:e månad.

För att komma fram till siffran i miljarder gigabyte har analytiker spårat produkter som kan tänkas tillverka digital information, såsom kameror, larm, videoövervakning, datorer i alla dess former och räknat på hur mycket gig de utsöndrar under ett år. Till detta har lagts företags och privatpersoners egen produktion av digitala material, allt från kundregister till bloggar, filmer, sajter, likes.

En sak som är säker, trots allt, är att de bolag som kan hantera informationen på ett säkert sätt, både när det gäller integritet och sökbarhet, är morgondagens vinnare.

Mejl, bilder, filmer och annan information lagras på tätt sittande hårddiskar i jättelika datahallar världen över, hallar som kräver enorma mängder ström och bidrar till den globala uppvärmningen. Även om du har en rejäl hårddisk hemma är sannolikt delar av ditt informationsflöde parkerat i en sådan hall, åtminstone om du har internetkonton i en bank eller hos till exempel Google, Facebook, Instagram, Twitter, TikTok.

En anledning till att informationsmängden ökar är att vi är skeptiska till vårt eget omdöme när det handlar om att kasta gammal information. Smarta tekniska lösningar som kan sortera bort eller komprimera information lär bli hårdvaluta inom en snar framtid. Men hur länge kan vi hålla på innan vi drunknar i ett liv bestående av backuper?

Det värsta är att vi inte ens vet vad vi inte vet. Så lite vet vi. Särskilt nu när pandemin har tvingat fram en snabbare teknisk anpassning än vad vi tänkt oss.