Ny Satie-musik av och med Mikael Strömberg på Lamour.

Erik Satie levde som särling i Paris 1866-1925. Hans musik kan vara smärtsamt vacker, nostalgisk, mystisk, sökande, elegant, avskalad, hånfullt poetisk, allvarsamt humoristisk, oroande, hypnotisk. På sätt och vis lika ologisk som en treårings lekar. I likhet med de kubistiska målarna i Paris runt förra sekelskiftet ville han fånga vardagens fragment i nya mönster. Men det är först nu som han blivit accepterad av en stor publik.

Man kan bli både trött och ledsen på Satie för hans aviga beteende i praktiskt taget allt, men också känna djup sympati för hans bakåtsträvande framtidsmusik, skratta åt hans självbild som ett päron eller ljuskänslig sjögurka, och känna medlidande för en sorgsen outsider som inte passade in.

Numera tycker sig musikern och konstnären Mikael Strömberg känna honom så pass väl att han tror sig veta hur Satie skulle fortsatt skriva sin pianomusik, särskilt de stillsamma Gnossiennerna, om han fått leva i hundra år till.

Därför har Strömberg utan att be om lov tagit vid där Satie slutade. Sammanlagt har det blivit åtta nya pianostycken alla påverkade av verkliga och inbillade fynd. Han tycker sig nämligen ha hört dessa Gnossienner i sitt huvud när han följt Satie som en känslig spårhund, gata upp och gata ner ända till Paris’ katakomber.

Ibland har han hittat tecken på Saties närvaro bakom tapetskarven och golvbrädorna i någon av Saties gamla lägenheter och krogmiljöer i Montmartre – där han försökt äta Saties favoritmat; smörgåsar på vitt bröd och njure i vit sås.

Man kan förstås ifrågasätta om det är Saties tankar som tagit plats i Strömbergs huvud. Att allt bara är livlig fantasi. En vit lögn. Hur som helst tar han sig friheten att utse Gnossienne No 8-15 till Erik Saties hittills okända pianostycken. Och det var Strömberg som hittade musiken.

I den vackra utgåvan i nydadaistisk formgivning av RolfCarlWerner ingår förutom musiken, foton tagna för att fånga Saties aura och en novell där Mikael Strömberg strövar omkring i Paris på jakt efter Satie – utan att fälla upp sitt paraply!