Filmbolagen ser rött. Skivbolagen övervintrar och blir ideella. Kravbrev skickas till 35.000 svenska fildelare. EU-domstolen ger den holländska antipiratföreningen BREIN rätt i sak, att fildelarna ska straffas.

Fildelningen ökar. Ibland leder det till rättsliga åtgärder. Och faller snabbt i glömska igen.

Att fildela utan tillstånd kan aldrig vara en rättighet. Men vi vet inte hur vi ska hantera den. Sedan tio, femton år tillbaka har jag i princip skrivit samma text och upprepat mig med en dåres självinsikt.

Jag inbillar mig att det på ett plan är väldigt enkelt. Fildelare i varje led kontaktar mig som upphovsman och frågar om det är okej att sprida min musik. Säger jag nej, måste fildelaren acceptera det eftersom det är jag som gjort och äger verket. Musik är mitt jobb, min inkomst.

Annars anmäler jag fildelaren för stöld.

Bestulen kommer jag hur som helst alltid att vara.

Eftersom musik i högre grad än bild och text har frigjorts från sin fysiska form, har äganderätten hamnat i ett limbo. Försök fildela dans! De senaste tio åren har alla prognoser pekat mot en skivlös framtid – trots vinylens återkomst. Musik behöver praktiskt taget ingen kropp, en skiva, en diskett, ett band.

Upphovsrätt är en snårskog av regler, förordningar och undantag som berör allt från avräkningar och avtal, bonus och bootlegging, covers och cut-outs. Det största hindret i artistens rätt till sin egen musik är emellertid den så kallade ”territoriella begränsningen”. Den svenska upphovsrättslagen gäller bara i Sverige – och blir närmast löjeväckande när den ska tillämpas på nätet som ju varken har territoriell begränsning eller några skarpa gränser för privat och offentligt.

Exempel 1. Nätet är ett slutet samhälle som vi socialiseras in i. För oss digitala medborgare är nätet en fantastisk akademi sprängfylld med fri information. Redan där är kulturkrocken  given mellan lagstiftaren, upphovsmannen å ena sidan och fildelaren å andra sidan. I dag räknar man med 250 miljoner fildelare – dagligen.

Exempel 2. Serietecknaren och författaren Joakim Pirinen och jag har releasespelning i Göteborg för vår cd Fåglarnas underbara liv, utgiven på bolaget Kning Disk. Publikkontakten känns överväldigande. De gillar oss! Kanske är det första gången de hör absurda text-ljud-kompositioner. Efter konserten säljer vi EN platta! Dagen därpå har 2 000 personer laddat ner hela cd:n från nätet. Det är stöld. Jag upplever det som att något rensat mitt bankkonto.

Nätet öppnar en bärkraftig marknad för oberoende småbolag. Internet är fiende och vän, beroende på vem som är avsändare och vem som är mottagare. För den elektroniska independentrörelsen innebär de nya musikformaten ett lyft. Det påminner om 70-talet då proggen och punken stod i opposition till förlagens maktkoncentration och ensidiga utgivning.

Så för att roa mig brukar jag undersöka hur mina egna ljud och texter simmar omkring på nätet. Skriver in ett sökord och använder mig av flera parallella webbläsare och får 14 000 träffar, mot 381 för sex, sju år sedan. Någon har tagit en ambientlåt och lagt den som bakgrund till sin hemsida. Texter jag skrivit citeras fritt utan att källan anges. Hela artikelserier från förr svävar fritt i rymden och länkas till privatpersoners hemsidor.

Om tjuven åtminstone frågat mig hade jag inte känt mig bestulen. Det är bara roligt att min musik och mina texter ingår i andra omloppsbanor. Men återigen, det måste vara på mina, upphovsmannens villkor.

Vad jag efterlyser kanske kan formuleras så ålderdomligt som: Etik. En nätetik.

MS