I slutet av 1900-talet stod jag under några lyckliga veckor på inlandsisen med mina bästa mikrofoner. Panoramat var förstås löjligt svårfångat. Ungefär som att fånga isens mäktiga existens i bild med en mobilkamera.

Har man en gång hört inlandsisen kalva som ett dovt harpunskott, så har man samtidigt hört första slaget på inuitens rituella ramtrumma. Och har man känt det bistra klimatet spricka och släppa fram lite värme, har man hört fortsättningen på trumdansen.

Den som lever i en karg natur har i övrigt inte så många nöjen. I många tusen år levde människor på östra och västra Grönland ovetande om varandra. Isen och snön skilde dem åt. Att kunna läsa snö innebar överlevnad. Det är den känslan jag ville spela in.

Annars är mitt bästa vinterljudminne från Hälsingland, Söderomsjön utanför Edsbyn. Det är nyårsdag 1977. Plex Pettersson rapporterar från Garmisch-Partenkirchen. Hjärnan är mjuk. En gnistrande vinterdag med högt i tak och tjugofem minusgrader.

Skidorna på. Rätt ut i skogen. Snart kommer vi till några märkliga formationer av snö. Som skjutna ur katapulter på en given signal, flyger fem orrar från snöhögarna som skrikande häxpipor.

Vi blir stående en lång stund på svaga ben med ljudet studsande mellan trädstammarna. Utan mikrofoner.

MS