Vi hade tvingats köra i diket vid möte med annan bil som av oklar anledning kommit över på vår sida. Farsan blev rasande. Hans fina Saab 92 i diket med skråmor över hela karossen. Den fula Simcan med knappt någon repa alls.

”Det här får du ta på dig gosse, jäkla knickedick!”, skrek han. ”Jo, jo det var ju mitt fel, jo”, mumlade Simcaföraren och tittade snett ner mot gaspedalen.

I bakluckan hade dagens fiskelycka av öringar och harrar kastats runt till en slemmig hög. Det var en stor händelse i mitt liv men det enda jag kunde tänka på var doften. Doften av gruset. Den nyligen lutade vägen. Kanske var det lutet som hade gjort vägen hal och slirig.

En stark, ettrig, lagrad, djup, exotisk doft. Den där doften har förföljt mig sedan dess. Så fort jag är i närheten av en bilverkstad eller smörjgrop drar jag in alla dofter för att känna spår av lut.

Var finns de omsorgsfullt lutade grusvägarna idag? Det måste väl ändå vara lite bättre för miljön än asfalt och så tvingas man köra långsammare. Det är väl bra.

Därför kan jag också sakna doften av mellanöl, den lite unkna ölburksdoften. Morsan gillade det inte. Farsan hade ingen uttalad åsikt. Men jag samlade ölburkar, hundratals, som jag staplade i minutiöst arkitektoniska formationer. På söndagar gick vi räder genom bostadsområdet och letade efter alla dessa skatter. Jag fick behålla de stinkande ölburkarna i mitt rum så länge jag dammade dem själv. Och varje gång for burkarna i golvet med ett rasslande studsande lättmetalljud och jag fick börja om att stapla dem.

Så här efteråt kan jag förstå att det faktiskt luktade gammalt ovädrat ölcafé på mitt pojkrum. Det här var långt innan min alkoholdebut så det var burkarnas motiv, inte innehållet, som lockade. Tuborgs luffare med fågelbur: ”När smakar en Tuborg bäst? Alltid”. Det var Risingsbo, Dalaöl, Faxe, Till, Banco, TT. Burkar med emblem snygga som matchtröjor.

Den sista mellanölen, innan folkhälsoinstitutet drev igenom Folkölen, öppnas med stort rituellt allvar under en cykelsemester i Dalarna. Vi trampade någon mil rätt ut i skogen till en sjö, satte oss i en ring och öppnade Den Sista Mellanölen. Klick! Inte ett pys! En mer avslagen öl har aldrig lämnat ett bryggeri.

Men allt är förlåtet, den doftade lut. Och grusvägen till min arbetsplats i industrihuset Vävaren, doftar fortfarande lut ibland.

Kretsloppet snurrar runt sin egen axel. Dåtid, nutid och en nära förestående framtid i ett och samma ögonblick.

Lutad väg