– Gud valde att bli människa, han valde inte att bli orgel, där finns en viss distinktion.

Hörde jag en biskop säga under kyrkkaffet. Ta orglarna i Visby Domkyrka. Sen 1225 har det rört sig en orgelspelare i rummet. Stentrappan upp till läktaren har skavts ner några centimeter. Den smala spången över till klockspelet har krävt en inte alltför höjdrädd organist.

– Men varför måste den låta så starkt? Jag tycker den låter som ett stort dragspel.

Åsikterna om kyrkorgeln går isär.

Om du frågar mig är orgelns omslutande ljud ren metafysik. Den har både en maffig ut-klang som stryker kyrkans valv. Och en in-klang som kittlar lyssnarens meditativa associationsbanor.

Orgeln kan antagligen inte övertala någon att bli troende. Det finns inget i orgelns konstruktion som gör att instrumentet står i skuld till religionen. Däremot, när en konsert verkligen drabbar, uppstår ett märkligt samspel mellan instrumentalistens förmåga att tolka urgamla musikaliska symboler och själva orgeln med sin stora klangkropp.

Den är musiken i rummet. Och rummet i musiken.

Jag menar att det är svårt att inte hamna i själslig gungning till orgelmusik.

Lyssna på Preludium och Fuga op 7 av Marcel Dupré, från djupet av liturgin och franskt orgeltänkande. Lyssna här.

MS