I Vallstena på östra Gotland bor vi granne med ett strävsamt par ringduvor. Det är en rätt stor duva som expanderat fritt på de gutniska ängena. En duktig flygare med löst sittande fjäderdräkt. Märkligt nog är den släkt med de klumpiga dronterna som dog ut runt 1700 på de franska kolonierna Mauritius och Reunion.

I början på 1990-talet reste jag till Reunion och strövade fritt i den djungelliknande dalgången till öns fortfarande aktiva vulkan Piton de la Fournaise, och fick höra berättelser om dronten. Precis som många andra arter som lever isolerade på öar där de saknar naturliga fiender, kunde den inte flyga och uppvisade ingen rädsla för människor.

Jag fick lära mig att sjömän och kolonisatörer utrotat dronten på mindre än 200 år. Husdjur som fördes till ön ökade på slakten av fågeln genom att deras bon plundrades. På gamla skolplanscher är den ofta väldigt tjock och det beror på att den göddes för att bli så fet som möjligt för att kunna, trodde man, värpa gigantiska ägg. Äggen åts upp. Fjädrarna användes till exklusiva dekorationer. Men köttet ansågs oätligt och slängdes i havet till hajarna.

Hemma i min trädgård på Gotland iakttar jag hur duvorna rör sig i almarna och hasselsnåren. Först flaxar de våldsamt liksom för att förvilla andra fåglar och människor och sätter sig på en gren nära stammen där de kan sitta i timmar och filosofera. När de förflyttar sig sker det snabbt och målmedvetet. Ibland kan de sitta bara någon meter från hängmattan. Och plötsligt skjuter de ut sig till ett närliggande träd som ur en duvornas egen katapult.

Jag har också lagt märke till hur de hanterar sin skygghet. När vi kommer till huset om vårarna vill de väldigt gärna komma fram och hälsa men föredrar då att uppträda tillsammans med några fasaner för att dra uppmärksamheten bort från sig själva.

Ringduvan har ett dovt hoande med betoning på första stavelsen: ko-ko-koo, kåå-kåå… Jag har hört att den upprepas ungefär tre, fyra gånger utan paus. Den sista strofen avslutas oftast med ett do. Och när duvan snabbt lämnar en utsiktsgren eller känner sig hotad hörs ett intensivt smattrande som uppstår när vingarna slås mot varandra.

Men man kan undra vad det lilla tillägget do… betyder. Jag vill ju gärna tro att det är en rest från dronten. På engelska kallades dronten nämligen dodo, efter portugisiskans doudo.

När dagarna på fastlandet känns trista och inrutade åker vi ner till torget för att lyssna till duvornas kuttrande. Så händer det som inte kan hända. Bland tilltufsade urbana stadsduvor står en stolt ringduva, nästan dubbelt så stor som sina släktingar.

Ett sändebud från ön? Vi kastar oss på färjan. Jo, meddelandet har nått fram. Från sjörövarnas farvatten i indiska oceanen, via medelhavet, Östersjön och Gotland hörs sången: Ko-ko-koo, kåå-kåå, ko-ko-koo, kåå-kåå, ko-ko-koo, kåå-kåå, ko-ko-koo, kåå-kåå…

Do…

MS