Kapitel 1

Hela min person är påverkad av vatten. Och fiske. Långsamma dagar bakom flötet. Trekroksmetet vid kraftverksdammen: med tungt sänke på linan drog vi fast storabborrarna som stod och tryckte vid turbinkanten. Slantfisket som Tjernberg lärde ut. Tjernberg fiskade även med dynamitgubbar i Explorerflaskor som han slängde ut i sjön så att lakar och ålar blev medvetslösa och flöt upp till ytan. Mjärden fylld av sprattlande sarvar. Glihåven för smålöjor. Knallkork, utter, gäddsax, gäddtackel, vobbler, skeddrag, vassdrag, spinnare. Gräshoppor och vårtbitare fick sätta livet till som bete. Det roligaste fiskesättet, att varpa gädda, var också det mest osportsliga. Man la ett nät utanför en vass, sen styrde man in i vassen och plaskade med årorna. Gäddorna blev stressade och pilade rakt ut i näten. Drömmen var att äga en dresserad fiskgjuse.

Första riktiga rullen är en öppen haspel 444 A. Redskapet ska invigas i Nyhammarån. Snett bakom står farsan och instruerar. Ta tag i linan, för upp fingret mot spöt, böj över bygeln, kasta, släpp taget om linan. Tvärstopp. Ranspinnaren med fasanfjädrar och små ljudhål på skeden (för att ett hemlighetsfullt vibrerande ska uppstå i vattnet) har fastnat i farsans örsnibb. På akuten skrattar de ut honom. Han ser ut som den siste Mohikanen, säger man. Samma sommar fastnar allt möjligt på min krok. En fiskmås. En fladdermus. En hammock. Ett öra till, kompisen Dennis öra.

Men 444 A:n var en dröm. Konsten att kasta med öppen haspel var som att frihjula med en Saab. När man hade flyt kunde det bli långa, välriktade kast på nästan hundra meter. Min Napp och Nytt-katalog var vältummad och jag kunde alla texter utantill. Till exempel ”Matti Hyväänen, gädda 25 kilo, tagen på ABU Atom i Bakvattnet”. Ingen text i skolan fastnade med samma självklarhet som Napp och Nytts ”Roterande intrissa lagrad i delrin”” ”Fällbart vevhandtag för transport”” ”Syncroslirning, roterande linstift”” ”Spolen rymmer tvåhundra meter nolltrettio”” ”Försedd med tryckknappsfäste för enkelt spolbyte”” ”Tvåhandsspö med toppaktion””

Det fanns i Napp och Nytt en särskild huggtabell, ett slags fiskets horoskop. Ofärgad fisk betydde osäkert fiske, då satt gäddornas tänder löst och abborrarna surade under näckrosbladen. Blå fisk stod för övergångsfiske och var lika trist som halvmulet väder. Röd fisk, när planeterna stod rätt och lufttrycket kändes rätt, då kunde vad som helst hända. Särskilt utanför avloppsröret i Testeboån. Gäddan var en krokodil och drog med sig hela utrustningen till botten. På vägen hem cyklade jag över en ål från Saragassohavet som försökte åla över ån till Lumbosjön. Tabellen var bara bluff och båg men alla trodde på den.

Och kanske en dag: ”Mikael Strömberg, gädda 27 kilo, fångad på levande bete i Ån.” Så skulle jag vinna Napp och Nytts tävling Recordfisken och belönas med Drömresan till fiskeparadiset.

I takt med drömmen ruttnade innehållet i maskburken, fiskeväskan började stinka gammal mört, dragen i draglådan rostade, vattnet blev surt, förorenat, överfiskat och de fiskar som överlevde fick nya beteenden. Antagligen hade Napp och Nytt förlorat greppet om verkligheten.

I dag heter det sportfiske. Sport? Som jag minns det hade det absolut inget gemensamt med sport.

Kapitel 2

Det minst sportiga man kan företa sig är nämligen att meta. Att sjunka in i sysslolösheten och fylla tiden med ingenting. Människan är en metande ras. ”Gudarna draga ej från människans utmätta levnad de timmar som ägnas åt mete” (Babylonisk inskrift från 2000 f. Kr.) Vi lever i ögonblickets tyranni då det inte längre anses lönsamt att ”göra ingenting”. Det finns ingen tillväxtpotential i mete. Krokarna har sett likadana ut i flera tusen år och fiskarna har varken blivit större eller godare.

Knappast någonting kräver så lite som mete. Mulna dagar när knotten verkar blodtörstigare än annars och regnet hänger i luften, då vanligt folk stannar inne och ser på tv-repriser. Det är kanonväder för en bäckmetare. Så uselt semesterväder som möjligt, desto bättre. Nu ska de intelligenta öringarna som kommit upp i ålder och vikt luras. Försiktigt släpper jag ner betet en bit uppströms och drar masken förbi ståndplatsen och låter linan följa med strömmen. Hugger det inte efter tredje försöket så finns det ingen öring där. Det gäller att smyga som ett vilt djur i terrängen, gärna nedhukad för att komma under fiskens synfält. En nysning startar vibrationer som leds ut i vattnet och registreras av öringens sidolinjeorgan. Det är masken som fisken ska se, inte fiskaren. Jag väger öringen varligt i handen och mjuksläpper den ner i vattnet. På så sätt har jag både fångat och räddat ett liv.

Mete är långsam tid och borde stå högst upp på önskelistan över ”Tio sätt att rädda världen från undergång”. Det existerar inget tidsbesparande moment i mete. Bara ett utsträckt ögonblick.

Kapitel 3

En draglåda liknar ett smyckeskrin, ett arvegods. Huller om buller i trassliga bylten ligger betena ljusbrunrostiga. På botten av lådan glänser gamla fiskfjäll som pärlemo. I facket för flöten finns de verkliga rariteterna. Bredvid ligger jiggarna med sina blyhuvuden och bakdelar av gummi, fulla av huggmärken efter blint huggande gösar. De exotiska laxflugorna i skrikiga mönster. Slitna nymfer som inte längre orkar imitera sländans larver. Hårvingeflugorna, så kallade streamers. Mina monster till torrflugor. De fantasifulla spinnarna; reflex, myra, mepps, ran. Skeddragen som luktar hav och galla. Och alla sänken, tafsar, löslinor, skjutlinor, upphängare och lekande. Vackert är det.

Kapitel 4

Det finns alltid en fiskehistoria på lut. Som den gången vi fick trehundra tusenbröder (inavlade abborrar) under en förmiddag. Eller gammelgäddan med en huggorm i magen. 1497 bärgades i sjön Kaiserwag utanför Würtemberg en ofantlig gädda som kring halsen bar ett band av kopparplåt med texten: ”Jag är en fisk som först av alla utsläpptes i denna sjö av världshärskaren Fredrik II, den 5:e oktober 1230”. Gäddskrället skulle alltså ha varit 267 år och skelettet mätte drygt nio meter och ska ha funnits för allmän beskådning i katedralen i Mannheim.

Av alla zoologiska rekord är nog ändå det mest kända malen från Dnjeprs ljumma, djupa vatten. Fem meter lång och 300 kilo. Inte underligt att den romerske diktaren Ausonius gillade malen: ”Du mäktiga mal, väldiga havsdjur, pris vare dig, glänsande skiner din rygg, som insmord av Attikas olja, floddelfinernas like, strömmen kraftig du klyver” Mal, du fredlige jätte, valfisk i floden, fruktar för intet, grannaste prydnad i härliga floden”” och så vidare. Rätt tillagad mal är bra för höftvärk. Om man äter stora mängder av gammal mal får man en ljus och vacker stämma!

Kloka fiskare bör skaffa sig fiskgjusefett som de smörjer in sina fiskeredskap med för att tillgodogöra sig fågelns egenskaper. Något som till och med passade Shakespeare i pjäsen Coriolanus, där heter det att ”den tyranniske härföraren Marcius blir vad gjusen är för fisken: dövande med magisk kraft”.

Kapitel 5

Hur hittar man ett drömvatten där vattenståndet, vattentemperaturen, väder och vind är optimerat? En skogså i väglöst land med stor harr. Gärna en gammal flottningsled som aldrig blivit rensad och där inga böjar på vatten har rätats ut. Sådana vatten finns, där du kan se fisken innan den ser dig.

Hur fungerar vattnet? Hur kommer man under skinnet på ån? Jag ser inte ens fisken, har ån blivit sjuk? Eller har det glada nätfiskegänget slagit till? Nej, nu ser jag det djupvioletta ryggseglet sticka upp. Thymallus, harren med sin svaga timjandoft.

Kapitel 6

Fisket väcker kretsloppsmänniskan till liv. Det är inte domedagsprofetior jag behöver. Vad jag behöver är inspiration. Myten om utveckling spräcks varje gång jag släpper kroken i vattnet. I tillväxtens korta historia betraktades den kaotiska naturen som kvinnlig, den skulle erövras. På så sätt förtrycktes även skönheten, magin och vildheten. ”Utveckling”, säger ordboken, ”innebär ett fortskridande från lägre livsformer till högre sådana, från det enkla till det sammansatta”.

Kapitel 7

Vatten är ständigt föränderligt. Man kan höra vatten som regn, bäckar, floder, vattenfall och vågor. Vatten dör aldrig utan genomgår en komplett cykel. Det återvänder som regn och börjar på nytt som föryngrat vatten. Vatten i alla dess former skapar ljud.

Bara en vattendroppe. Bara en liten droppe utför ett ovärderligt arbete. Vattendroppens fria rörelser och utbredning runt jorden och mellan himmel och hav är faktiskt en förutsättning för allt liv. Vattendroppen utjämnar tid och rum.

Här står jag alltså vid de gamla floderna Eufrat och Tigris och släpper krok. Jag fiskar i samma vatten som dinosaurierna en gång drack.

Kapitel 8

Fisken, vad är den för slags djur egentligen? Den store pionjären bland fiskskildrare, Izaak Walton (1629-1719), kallar abborren för en fisk med ”stor dristighet”” ”den hugger med en mun full av tänder, även sina egna likar”” ”nyttig och hälsobringande för sårade och febriga och till barnsängskvinnor”. Utan abborren skulle vattnen kännas fattiga.

Abborrarna är som ett gäng värstingar.

I strömmen stånkar de som ett ånglok och under leken hörs rasslande ljud från honans fjäll.

Gäddan är ”flodens diktator” (Walton). Vissa kallar den flodtyrann eller sötvattensvarg. En rovlysten jägare, men också en enstöring som lurpassar i gäddgräset som en katt. Nere i bottenslammet står braxen och trynar. ”Stor och bångstyrig, fet som ett svin” (Walton). Skygg, lite svår att komma till tals med. Men bra på hugget när häggen blommar.

Harren betraktas allmänt som en mild fisk, vacker och värdig, som kräver syrerikt vatten med låg och jämn temperatur. Laxen, havsöringen, öringen, regnbågen, rödingen” alltifrån självsäkra till lynniga, starka och orädda till hemlighetsfulla.

Och så den närsynta gösen. En slö typ som lever och jagar i kollektiv.

Kapitel 9

Fiske är långsam tid. Bakom flötet i kvarndammen flyter citatet återigen upp till ytan. ”Det finns bara en sak som är värre än att ha lite tid. Det är att inte ha lite tid”. Oscar Wilde. Det kompenserar det långsiktiga och långsamma och är bra för all slags produktiv senfärdighet. Fisket utesluter det andra, det som ständigt kommer in och stör en tanke som är längre än fem sekunder.

Det är ett beroendeframkallande ingenting.

Ja, som musik. Känslan att stå mitt i en perfekt harrström, påminner väldigt mycket om att befinna sig mitt i en musikupplevelse.

MS

Harrström i Testeboån (foto Britt Mattsson)