Så här i covid-19 tider uppstår oceaner av tid att läsa. Här kommer ett lästips jag gärna vill dela: Den enarmade pianisten – berättelser om musiken och hjärnan, av Oliver Sacks, utgiven på Brombergs.

Tro inte att musik bara är underhållning. Musik är hjärnaktivitet, hallucinationer, minnesförlust, galenskap, värkande tinninglober och syndrom.

Vad ska vi räkna som musik? Vad består den av? Vad är dess innersta väsen, dess funktion?

Ibland lät Oliver Sacks (1933-2015), professor i neurologi och psykiatri, oss förstå att musik också kunde vara ett rent helvete. En åkomma som hemsöker dig när du försöker somna mellan svettiga lakan. Och när du vaknar är musiken fortfarande närvarande, som ett bullrigt tinnitusackord. Sacks var den spränglärde läkaren som skrev böcker med lätt hand och såg musikaliska mönster upprepas långt in i hjärnbarken.

I boken lättar en av hans patienter på trycket: ”Jag har nu levt med detta fenomen nästan åtta år. Symtomen finns alltid där. Jag betraktar mig själv som ett slags levande laboratorium, ett naturligt experiment utfört genom ett hörselprisma. Jag har levt på gränsen. Men en alldeles speciell gräns, den mellan hjärna och medvetande.”

Det är en underbar text med rubriker som ”Pappa snyter sig i G-dur”, ”Hjärnmaskar och klibbig musik”, ”Fantomfingrar”. Och på sidan 204 blir det extra intressant eftersom jag anar att jag själv ”lider” av symptomen: Synestesi. För en synestiker har tonarter självlysande färger. Tonsättaren Michael Torke menar till och med att ”G-moll inte bara är gul utan ockra eller gulockra. D-moll är som flinta eller granit och f-moll jordig och asklik”. Även vissa platser och händelser drar åt olika tonarter. Gävle, staden där jag bor, går i H-dur!

Rätt så snart förstår läsaren att musik kan vara allt det där andra, ”utanför tiden”, som får oss att känna lätthet och luftighet. Musikalitet tycks ha en given dramaturgi (hur man slår an, presenterar, genomför och avslutar) och ett uppfinnande-utarbetande-återgivande drag.

Ta begrepp som lyhördhet och gehör, en chef utan gehör är en dålig chef. Själva gehöret manar lika mycket till försiktighet som öppenhet. Vi utgår alltid från ett visst grundmaterial, till exempel en skala, ett tonförråd, ett visst antal stilistiska uttryck, tekniska möjligheter, instrument, röstens begränsningar, puls, kroppsspråk. Här fungerar gehöret som ett lod.

Vi rör oss inte i ett formlöst vakuum utan från tre miljarder år av evolution; allt vad vi varit finns kodifierat. Bara genom att tala och överraska oss själva är vi mästare på att extemporera; att tänja ut det vi just nu säger och göra det till ett uppiggande… sedan.

En pianist som verkligen fick känna på musikens kraft var Paul Wittgenstein (bror till Ludwig). Under första världskriget förlorade han högerarmen. Det är svårt att föreställa sig hur en pianist kan återvinna livsmodet efter en sådan händelse, men Wittgenstein lyckades emellertid öva upp vänsterhanden (därav bokens titel). Många tonsättare lockades komponera för honom: Erich Wolfgang Korngold, Franz Schmidt, Paul Hindemith med flera. Det bästa är kanske Maurice Ravels Vänsterhandskonsert, där Ravel medvetet försökt förstärka illusionen av tvåhändigt spel.

Världen mår bättre av musik. Under coronavåren har VD:ar med all rätt kallats tondöva och styrelser med häpnadsväckande bonusutdelningar kritiserats för dålig tajming.

Det kan alltså att löna sig att lyssna bortom musikens underhållningsvärde.

MS

Oliver Sacks