Honfleur. Normandie. Departementet Calvados. Här föds Erik Satie i maj 1866. En pittoresk, lite sömnig småstad med 8000 invånare. Calvados är också något som ska följa Satie ända in i döden 1925.

Som tioåring får han musiklektioner av organisten i Saint Leonard i Honfleur. På schemat står övningar i gregoriskan sång och hur man skriver väldigt långsamma valser. Han har talang. Och får i familjen smeknamnet Crin-Crin, gnällfiolen.

Men Erik vill nåt annat. När föräldrarna skriver in honom på Musikkonservatoriet i Paris lämnar han skolan efter några år genom att anmäla sig frivilligt till armén. 33:e infanteriregementet i Arras.

Eifeltornet invigs. Paris upplever världsutställningen och Satie hör musik från Bali och andra exotiska länder. På dagarna skriver han österländskt inspirerade Gymnopedier och Gnossienner. Åren går och genom en av få, riktigt nära vänner poeten och rörmokaren Vital Hocquet hamnar Satie på kabarén Chat Noir vid foten av Montmartre.

Han skriver och fantiserar, går med i hemliga sällskap t ex Rosenkorsorden och blir nära vän med Ravel och Debussy (de uppskattar verkligen Saties musik). Det mesta verkar flyta på fram till 1905 när han plötsligt, vid 39 års ålder, söker sig till en utbildning i kontrapunkt på Schola Cantorum. Hans lärare Albert Roussel undrade uppriktigt vad han kunde lära Satie, som ju redan behärskade det mesta.

I ett uppgivet brev till brodern Conrad skriver Erik Satie: ”Jag tjänade kungligt mitt uppehälle. Sedan krasch! Misären kom som en liten sorgsen flicka med gröna ögon.”

Här börjar min vandring i Saties fotspår i Paris. Jag går lite lätt framåtlutad med ett paraply under armen för att få rätt svung i stegen. Jag äter på Satie restauranger La Dome, La Rotonde, Auberge du Clou och andra idag provocerande dyra brasserier. Allt för att känna mig som en reinkarnation av Satie i modern tid, och som nu har återvänt till sin gamla adress.

Kanske finns ett kvarglömt paraply, ett notpapper bakom tapetskarven på ett café, en liten repa i parketten, åtminstone en liten flaga av Satis närvaro.

Av olika skäl flyttar han till socialisternas förort Arcueil, på 22 rue Cauchy. Här är hyran låg och här sitter han inlåst 27 år utan att släppa några gäster över tröskeln. Under största försakelse skapar han sin egen ensamhet, och eftersom han aldrig har några pengar gör han fattigdomen till en estetisk princip.

Själv gick han till fots i sin smutsiga bonjour, Arcueil -Paris tur och retur. Varje dag. På ren rutin. Jag gissar att han gick längs gröna Avenue René Coty, upp mot Luxemburgparken, stannade till vid brofästet innan Notre Dame, drack några calvados och grundade med tiden sin leversvikt.

Hundra år senare följer jag samma vägsträcka. Ett enkelt kors pryder graven. I närheten står en sockel med Saties namn ingraverat. En byst restes 1950 i kommunal regi men den försvann. Det fanns även en återvändsgränd uppkallad efter Satie, Inpasse Erik Satie, men den tycks ha slummat igen.

Ingen av vännerna som slog in dörren till det förbjudna rummet kunde glömma anhopningen av skräp. Bohaget liknade en blandning av Alladins grotta och ett hem för spindlar. Fönstren var ogenomskinliga av lort. Avfall, högar av halvätna baguetter och insekter samlades under locket på ett piano. Skogar av paraplyer, travar av plånböcker. Livsföringen förblev ett mysterium.

Men arbetarna ska ha gillat honom och hans musik långt innan snobbarna upptäckte den. Det var till och med nära att han valdes till kommunalråd i Arcueil-Cachan. Hans genuina kulturhat och upprorstendenser gick hem hos massorna.

Med en teckning från 1898 söker jag efter rue Caychy i den regntunga novembervinden. Skorstenen. Den strykjärnsformade silhuetten. Inte ett spår. Arcueil var en liten grå by redan vid sekelskiftet och borde faktiskt ha passat Satie. Han som hatade solsken och folksamlingar. Utåt sett en vimsig rolighetsminister i prudentlig tjänstemannakostym – i sju identiska uppsättningar – men under ytan var han antagligen en allvarlig sökare som ständigt plågades av tvivel på sin egen förmåga.

En återkommande tanke som slår mig när jag läser hans brev till vänner och ovänner är faktiskt att Satie kunde haft diagnosen bipolär. Små petitesser slutade nämligen ofta i krig, t ex när kollegan Auric råkade trampa sönder ett av hans älsklingsparaplyer. Och när han skickades till klinik i Montrouge för avgiftning och dubbelsidig lunginflammation vågade ingen packa 
hans väska för risken att lägga prylarna i fel ordning. Hans hastigt uppblossade konflikter och nästan omotiverade glädjerus tyder ofta på bipolära drag.

Under första fasen, 1890-talet, hittar han ett säreget skrivsätt genom att sammanföra melodier och ackord i mönster helt oberoende av dåtidens ortodoxa idéer. Ta de meditativa, gåtfulla Gymnopédierna I-III för piano, som ordagrant från grekiskan betyder ”nakna barn”.

Stämningen, ljudet och efterklangen i Notre Dame, under vars valv han ofta vilade halvvägs på sina promenader, fick Satie att formulera en principiell kompositionsidé. Typ: Ingenting + ingenting = Erik Satie. Något som John Cage femtio år senare formulera på sitt sätt: “Jag har ingenting att säga, och jag säger det”.

Här satt han under kyrkans valvbågar och fantiserade om tiden och andevärlden. Han ville göra musik lika ren som antiken. Han ville spänna bågformade melodier och använda ackorden i dämpad, medeltida belysning.

Plötsligt får han ett raseriutbrott. Hans kärleksbrev till trapetsartisten Marie Clémentine Valdon skiftar mellan rött och blått bläck. Till slut ger han upp och konstaterar att kärlek är en farlig nervsjukdom och inleder en märklig period som tonsättare där praktiskt taget alla stycken utgörs av, som han skriver i ett brev; ”melodier som gör att man flyr”.

Det är musik byggd på upprepningar och illusioner och talet tre som mystiskt centrum. Tre står för Rosenkors-samfundets treenighet: Skönhet, Barmhärtighet, Skicklighet. De luftiga notpapperen med de lustiga kommentarerna döljer en ganska så svårfångad musik: ”Detta verk är helt obegripligt även för mig själv”, ”Beväpna dig med klarsyn”, ”Öppna huvudet”.

Det ser enkelt ut, men stillsamheten och planlösheten skapar problem. För att tolka dessa egendomligheter behövs både specialisering och distans. Musiken kan vara smärtsamt vacker, nostalgisk, stram, dunkel, sökande, elegant, ren, fritt hängande, mekaniskt marscherande, hånfullt poetisk, allvarsamt humoristisk, oroande, hypnotisk… Den kräver maximal återhållsamhet, idéhistorisk orientering och gärna också erfarenheter av grafologi, annars faller de gotiska danserna och de stelt processionsartade rosenkorspreludierna platt.

På ett sätt är de här musikaliska drömclipsen lika orimliga som logiken i en treårings rollspel. I likhet med de kubistiska målarna försöker Satie fånga vardagens olika brottstycken till en ny ordning.

Som lyssnare tycker man sig ana en ironisk briljans, en formell elegans krypa fram genom notbildernas dimmigheter. Eller var det aviga skrivsättet bara en snilleblixt för att hjälpa en bristande teknik? Var det ett medvetet försök till nya proportioner och balans? Att uppfinna nytt?

Innerst inne var han säkert en typisk Montmartrebo, tänker jag och fortsätter uppför Martyrgatan mot studion på rue Condorcet. Här bor numera en amerikan som aldrig är hemma, ”en enstöring”, säger grannen. Ingen öppnar men jag hör en människas andetag och klirrande ljud från klädergalgar där inne.

I Saties fantasi fick detta minimala rum heta Hotel du Baron Pulard. Han slog kullen ur sin hatt, spräckte sina skor, rev sönder sin kravatt och ersatte sitt fina linne med ohyggliga skjortor av bomullsflanell. Han slutade att sköta sitt skägg, lät håret växa och låtsades att utsikten från hans enda fönster sträckte sig till belgiska gränsen.

Antagligen gick han inga större sträckor mellan vattenhålen. Ibland bara 200 meter till världshuset Clou, där han var danspianist klädd i den anständige borgarens uniform, tvärtom tidens mode. Så för att hedra Satie beställer jag Auberges du Clous rekommenderade rätt för 30 euro. Bakom vita spetsgardiner, på Rosenkreutzarnas inneställe, äter jag njure i vit sås. Saties favorit.

Åren 1912-17 skriver han en central samling pianostycken med skildringar och beskrivningar i nottexterna och ett slags kompendium över Saties ansträngda relationer till samtidens musikliv.

I motsats till 1890-talets klangtapeter är styckena skrivna i klar, kontrapunktisk stil. I Préludes flasques (Slappa preludier), Véritables préludes flasques (verkligt slappa preludier), den senare med undertiteln För en hund, och i ”Embryons desséchés” (Förtorkade embryon) låter han text och musik samverka i en sarkastisk kritik av rådande konventioner. Till de påtagligaste skämten med borgerligheten hör det sista stycket i kompendiet, ”Sonatine bureaucratique”. I botten ligger en övningsetyd som får symbolisera tristessen. Ett stycke in skildrar texten en framåt byråkrat på sitt älskade kontor där han drömmer om löneförhöjning och spinner framtidsplaner för ett lyckligare liv. Motvilligt lämnar han kontoret efter dagens slit.

Förbi Place du Teatre och Sacré Coeur, kitsch och krafs, letar jag upp Saties lägenhet på rue Cortot nr 6 med minnesruna över dörren. Här trivdes han bäst, högt ”ovanför sina fordringsägare”. På lördagarna var det galakvällar på poeternas hus, Lapin, och då samlades en krets för att höra Satie framför Athalias dröm. Han lär ha tolkat den på ett mycket personligt sätt till melodin la Mère samtidigt som han dansade polka med sitt paraply. Idag har Lapin ekonomiska bekymmer.

Mellan åren 1912 och 1925 domineras Saties liv av arbeten med scenisk musik, bland annat baletterna Parade, Mercure och Relache.

Han samarbetar med Picasso, Börlin, Cocteau, Léger, och praktiskt taget allt han företar sig utmynnar i grandiosa publikskandaler.

Därför hamnar han ofta i gräl. Om allt. Med snart alla. Till och med hyggliga konstnärer som Max Jacob och Man Ray. I ett fall leder det till domstolsförhandlingar när kritikern Poueigh sågar Satie’s balett Parade.

– Hans musik är kränkande för den franska smaken, skriver Poueigh.

Satie svarar.

– Såvitt jag förstår är ni en röv – om jag får säga – en omusikalisk röv.

Satie fortsätter trakassera per brev.

– Tölpaktige röv, jag skiter på dig härifrån av alla krafter. Räck mig aldrig mer din smutsiga hand.

Omkring 1920 får han återigen ett infall.

– Man borde förverkliga en Musique d’ameublement, en musik som är en del av omgivningen. Den skulle kunna fylla ut den ofta besvärliga tystnaden som ibland uppstår och bespara folk de vanligaste plattityderna. Samtidigt skulle den kunna dämpa en del av oväsendet från gatan. Satie hade just uppfunnit den funktionella bakgrundsmusiken musak, även här med bifogade texter som lätt kan tolkas som vass kritik mot samhället i stort.

– Musikvaruhuset åtar sig sorgmarscher, rekvier, mässor och reparationer. Symfonier, kvartetter komponeras medan ni väntar. Allvarlig musik görs glad. De svåraste stycken sätts om för ett finger. Inga fler obegripliga kompositioner!

Man kan bli förbannad på Satie för hans avighet och dubbelhet i praktiskt taget allt, men också känna djup sympati för hans bakåtsträvande framtidsmusik, skratta åt hans självbild som ett päron eller ljuskänslig sjögurka, och känna medlidande för en sorgsen dadaist som inte passade in i tidens mönster.

Återstod gjorde egentligen bara hans egen hierarkiskt ordnade sekt där den enda medlemmen var Erik Satie själv, översteprästen.

Jag hör hur det övas piano i Saties rum på adress rue Cortot nr 6. Jag knackar på, förklarar mitt ärende.

– Goddag jag heter Mikael Strömberg, från Sverige, får jag stiga på och se hur Satie levde?

– Erik… hmmm… Satie…? Naturligtvis! En liten flicka med gröna ögon spelar övningsetyder. Hennes mor vill att dottern ska ställa upp på underbarnens program Unga talanger i franska TV 5. En gymnopédists vedermödor, tänker jag och fortsätter.

Satie ingick i det dadaistiska projektet från 1915 och framåt, men egentligen är det först idag som hans banbrytande idéer har slagit rot. Satie deltog, om än på sitt eget bångstyriga sätt och allt han komponerade efter 1890 syftade till en uppgörelse med den väloljade objektivismen.

Dada var en unik rörelse. Som -ism på sätt och vis omöjlig eftersom den ville föra en värld full av -ismer inklusive sig själv rätt över ättestupan. Den var fylld av uppror mot fäderna, mot borgarna, kriget, uppror mot den tröga massan som vållat detta krig och till sist blev den ett uppror för upprorets skull.

Idag påminner det spända världsläget på flera punkter om de politiska och kulturella omständigheterna under Erik Saties tid. Inte minst märks det i religionens upplösning, politiska extremvindar och konstens förskjutning till “handelsvara”.

Dadaismens kraft bestod just i att deras konst och aktioner inte kunde reduceras till kulturell evenemangskultur. Jag tänker särskilt på Saties iscensättningar av den mytologiska “opera” Socrate, hans “Möbelmusik” och för all del hans “Vexations”, pianostycket som tar ett dygn att spela. Och hans texter “En amnesikers memoarer” och poetiska nonsensanteckningar som “Rysk tennis”.

Postdada märks i vår tids digitala loopar och kan ses som en direkt motsvarighet till Saties så kallade motif-teknik. 2000-talets musik präglas av repetition framför harmonik. Ingenstans är trenden lika tydlig som inom den elektroniska dronemusiken. Satie älskade repetitionen.

Saties ande svävar även över Brian Enos ambientmusik med avsikt att trigga igång hörselminnet; musik och miljö smälter samman och påminner oss om platser vi besökt eller längtar till. Den europeiska ambientrörelsen, Berlinskolan efter Kraftwerk med Alva Noto & Ryoji Ikeda, och glitchkulturen som anammar dadaisternas idé att föra samman omaka objekt; “oljud” och “artfrämmande ljud”. Allt det här pekar mot ett nyvaknande för Erik Saties idéer om musik.

I sin självvalda ensamhet hade han knäckt koden att ny musik kräver nya öron. Han bojkottade den seriösa karriären för att istället underhålla sig själv och andra som kabarétpianist på Chat Noir. Han försökte ta kritiken som en komplimang men hämnades på sitt sätt genom att komponera musik för orkester, pistolskott och skrivmaskin (Parade).

För vilken gång i ordningen vet jag inte, men jag går på Saties och min favoritgata i Paris, Martyrgatan ner mot Seine och tar metron till 19:e arrondissimentet för att provgå Rue Erik Satie mellan Francis Poulenc plats och Rue Georges Auric.

Det börjar regna. Men jag följer Saties rekommendationer: Att aldrig fälla upp ett paraply.

MS

Min P2 dokumentär om Satie sänds söndag 25 februari kl 14.

Klicka här för att lyssna.