Att säga något vettigt om musik har sina begränsningar. Lika omöjligt som ”att dansa arkitektur”, menar Elvis Costello. Musik tenderar att kännas som död materia efter det att sista tonen sugits in i tystnadshålet.

Å andra sidan är det många författare som i stunder av uppförsbackar kan längta efter musikens förmåga att flöda av formlösa drömmar. Bodil Malmsten skriver i sin bok ”Så gör jag”, att ”Musik har allt det som litteraturen saknar”.

Och ändå skrivs det fler och bättre musikböcker än på länge, just för att musikens verksamhetsfält sväller över alla bräddar. Men mellan en plikttrogen tolkning av en klassisk symfoni och fritt skapande i ett mörkt rum med dresserade råttor och kontaktmikrofoner är steget långt. Möjligen längre än vad musiken mäktar. Frågan är: var börjar musiken – och var slutar den?

”Musikens frihet och begränsning” är en inspirerande tankebok, som jag fångar upp på nytt så här i coronatider. Ibland lägger sig texterna tätt intill musikens skulderblad och ibland fastnar orden i författarens navel. Bågen är snyggt spänd av redaktör Magnus Haglund, som låter strängen vibrerar mellan sin egen text kring Franz Schubert och den magiska upprepningen, svansbitarmusiken, och Magnus Florins avslutande dadaistiska text ”Fotograferna och sakerna”. Hos Florin har musiken tagit en stor gir för att slutligen ackompanjera författarens eget hem med inventarier. Musiken tycks smälta ihop med timglasets sandkorn som i sin tur smälter ner och bildar glaset, osv. Det är knappast en musiktext man hittar i ett praktverk om Klassiska Mästare, men en desto vackrare omformuleringskonst full av associativa möjligheter.

Antologin tar sin utgångspunkt i ett forskningsprojekt kallat ”Mot ett konstmusikens utvidgade fält” med stöd av Vetenskapsrådet. Och resultatet har blivit en passionerad musikbok med bidrag av 16 olika musikmänniskor.

Till exempel i Anna Lindals bidrag ”Ett lod i samtiden”. ”Musik är på riktigt”, skriver hon. ”Traditionen hänger som ett lod i samtiden, man släpar med sig den som ett arv”. Jag ser bilden framför mig och känner suget i magen när jag får en stark musikupplevelse som drar mig genom traditionens årsringar. Ibland uppstår brännande ögonblick när tidspilens förbannelse och nödvändighet möts. Då är musiken på riktigt.

En annan favorit är pianisten Mats Perssons text Hôtel Imaginaire. I Perssons värld spelar vi inte Bach som ”om vi vore oskulder”. All musik oavsett ålder måste ”erövras inifrån”, skriver Person. Kontentan av Persons musiksyn är att man bör försöka hamna så nära drömmen och slumpen som möjligt. Bort från viljestyrd perfektionism. Musik som ”gör tiden sinnligt förnimbar” (Michaux) och helst inte ska spelas in och ges ut.

Många bidrag i antologin handlar om tolkningens gräns, som ju också är forskningsprojektets uppdrag. I en svängig text ställer tonsättaren Ole Lützow-Holm frågan som måste ställas: Var börjar musiken? Och svaret är bedrägligt enkelt: Musiken börjar i det ögonblick jag uppmärksammar att jag hör den… Alltså: Ingen lyssnare, ingen musik.

Stafettpinnen plockas upp av Anders Hultqvist: Var finns verket? Hur blåser man liv i Ludwig van Beethovens femte symfoni, emblemet över den klassiska musiken? Här tycks inte finnas några omvägar. För att lyssnaren ska ha en chans att höra Beethoven som ”ny” och ”främmande” vid varje tillfälle, måste musiken ”klinga på nytt” (Hultqvist). Orkestern bör se ut som och låta som, den just upptäckt Beethoven.

”Musik har blivit svårt… som om någon har tryckt ned en distpedal över hela samhället”, skriver Jenny Hval, musiker och författare i Oslo.

Eftersom jag är musiker själv kan jag avslöja att boken för några år sedan fick mig att riva ett piano och ivrigt tolka några av John Cages Prepared Piano. Med bara en person i publiken, jag själv, för att på så sätt erövra musiken ”inifrån”. Och det är väl inte så dåligt betyg för en bok!?

Ja just jag. Bokens titel är: Musikens frihet och begränsning – 16 variationer över ett tema. Utgiven på förlaget Daidalos.

MS