I sillkungens land
Blir den vilda naturen mer naturlig om den får ett namn?
Tanken drev Carl von Linné. Och samma iver att systematisera minsta kvalster finns i världens största bokverk av sin sort, Nationalnyckeln NN. Det ligger i uppdraget att Artdatabanken och SLU (Statens Lantbruksuniversitet) ska artbestämma allt som rör sig under våra fötter upp över våra huvuden. Ett projekt med, så att säga, medfödd hybris.
Så nu hotas Nationalnyckeln av nedläggning. I ensamutredaren Rolf Annerbergs lilla rapport är det dock uppenbart att han missat något: NN:s idé. Trådarna till Linné.
Det är givet att ett projekt som NN många gånger kommer att spräcka sin budget, eftersom det på förhand inte går att veta hur många arter av teleskopögonfiskar eller taggsmörbultar som simmar i djupet. Vilket arenabygge drar inte över budget? Lite högtidligt kan man säga att kostsamma Nationalnyckeln handlar om vårt gemensamma ekosystem och vördnaden inför naturens namngivna individer.
Men utredaren vill att tempot ska höjas, illustratörerna teckna snabbare, fotograferna ta fler bilder per sekund, mot sämre betalning. Känns affärsmodellen igen?
Det kanske finns ekonomiskt mer förnuftiga exponenter för ett land, men frågan är om det finns ett vassare varumärke för Sverige som naturvårdande land. En grön dröm, materialiserad. Något att slå i skallen på EU:s miljöministrar och läsa högt för barnen innan de somnar.
De senaste två banden handlar om steklar och ryggsträngsdjur och är som vanligt fyllda till brädden av fantasieggande bilder och (om än något träiga) texter som ger nycklar till arterna vi inte visste fanns.
Här två skräckexempel: Rövarmyror plundrar andra myrors stackar, dödar drottningen, och håller larverna som slavar. En femton meter lång fisk vid namn sillkungen simmar lodrätt likt ett silverglänsande utropstecken på en kilometers djup.
Myror finns överallt. I stacken, i brallorna. De flesta av de 81 arterna ser vi aldrig. Myrorna är markens organiska artilleri. Det finns 10 000 kända myrarter i världen. En stad är egentligen inget annat än en usel kopia av en myrstack. Och getingsamhället tycks fungera som en länk mellan människorna och myrorna.
Fiskar är som fåglar med gälar. De knäpper och låter och förekommer överallt där det finns vatten. Som ett gulröttgrönt abborrsken under badbryggan. Ålen som simmar till Sargassohavet för att aldrig återvända. Fiskarna är våra kusiner, vi tillhör faktiskt samma vattenälskande ryggradsklass: Osteichthyes.
På sätt och vis är Nationalnyckeln en fortsättning på Carl von Linnés Systema Naturae, och kanske även Linnés värdering av naturen: ”Ty om man inte känner namnen är kunskapen om tingen värdelösa”. Därom kan man naturligtvis ha olika åsikter. Frågan är om upplevelsen är mindre värd om man inte vet namnet på tusenfotingen?
Vid någon punkt uppstår ändå en glädje i att tro sig förstå hur världen är ihopskruvad. Från getingens äggläggningsrör till marulkens fejkade metspö på huvudknoppen. Till slut tvingas vi även acceptera mutationen, slumpen.
MS