Obs! Det här är en nördig text.

Har du undrat varför radiokanaler som NRJ och cdplattor låter som hårt packad ankskit? Varför till och med klassiska etiketter som Deutsche Grammophone och Harmonia Mundi börjar låta riktigt illa?

Jag menar, om du lyssnar i stereo genom en hygglig anläggning. Då hör du att ljudet var bättre förr.

Problemet är att det inom all ljudmedia sedan en tid råder en hysterisk normaliseringstrend. Allt nyproducerat har krav på sig att slå hål på tystnad och dödtid. Därför sticker inget ut. Dynamiken har blivit en utrotningshotad lyx. Och anledningen är ytterst banal: digitaliseringen slääätar ut skillnaderna. Det som kommer ut är en lång, normaliserad ljudkorv.

Filosofen Walter Benjamin varnade för problemet redan 1931 med sedvanlig pessimism: ”Genom att reproduktionsåldern lösgör konsten från sin förankring slocknar illusionen”.

Det är tragiskt att dynamiken är på väg att försvinna på bekostnad av våra egna tankar om ”Särskiljande varumärken” och ”Säljande sound”. Och all media ingår vare sig vi vill eller inte i underhållningsindustrin.

Dynamiken (ljudstyrkan) är nyanseringens prio ett, som tekniskt kan innebära en rad olika saker. Till exempel melodiers rörelse under påverkan av pulserande krafter. Inom musik är dynamik en förutsättning, särskilt när en musiker använder ljudstyrkan som uttrycksmedel.

Inom konstmusik är det nödvändigt. Dynamik kan också betyda ett finmaskigt system av knappt hörbara förändringar, en liten upptakt, ett häng i slaget innan slagverkaren träffar cymbalen, små rasslande ljud från gitarrens greppbräda, en knarrande pianopall. Dynamiska system har en tröghet i sig som gör att deras tillstånd beror av (alla) tidigare ljudhändelser. Hur låter tonen i förhållande till pausen innan? Hur känns tystnaden efter ett massivt forte?

Ett ljuds styrka kan uttryckas i olika storheter, bland annat ljudtryck och ljudintensitet, ofta i form av effektivvärde, eller i form av amplitud eller absolutvärden. Ofta uttrycks styrkan i ljudnivån med måttet decibel (dB).

Där dB anger olika gränsvärden för hur starkt det får låta exempelvis på en rockkonsert eller en arbetsplats, där är dynamik istället ett plastiskt mått för skillnaden mellan den svagaste och kraftigaste signal man kan skicka ut, till exempel genom en radio eller mobil. Extremt kraftiga signaler förstörs i distorsion. En för klen signal dränks i brus.

I de flesta redigeringsprogram finns idag en plugg (effekt) som brukar kallas ”normalizer”, vilket innebär att skillnaderna mellan de högsta och lägsta topparna klipps. Kvar blir ett hårt packat frekvensband där det mesta låter ungefär lika starkt.

Nu till poängen: för att låtsas vara alla lyssnare till lags har radio- och tv-stationer världen över, sedan länge, enats om en sådan 0dB-nivå. Ett ljudets mellanmjölk. Helst ska allt tal och all musik förhålla sig till den nivån. Och skivbolagen anpassar sig såklart för att deras låtar ska bli spelade.

På sikt slår det tillbaka på musikupplevelsen, som känns platt och ointressant.

Konst uppstår i kraftmätningen mellan fri takhöjd och begränsning. Men om det fria spelet trycks ned kan känslor, dofter, ilskor, fantasier stelna. Det tidigare så mystiskt genomströmmande råmaterialet som dyker upp, försvinner, växer, avtar, förvandlas till ett block av utbytbar tid. Man kan tona ner ljud och tystnader tills de nära nog löser upp sig, för att plötsligt lyft igen och röja en helt ny stig i tiden. På så sätt införlivar och assimilerar dynamiken nya värden till musiken. Men uteblir spannet mellan svagt och starkt tappar hjärnan intresse att lyssna. Vi hör bara något som pågår.

Säg den som idag kan ge dynamiken hos W.B Yeats full rättvisa: ”Där på byggnadsställningen ligger Michelangelo. Med mindre ljud än mössen gör, rör sig hans hand av och an. Som en långbent fluga på vattenytan rör sig hans tankar över tystnaden”.

Sociologer i flera länder har funnit att stigande välstånd och bättre utbildning skapar en spänd inställning till tid. Och – intressant – dynamik. Vi tror oss ha för lite av den. Vi vadar i civilisationens gamla spillror och samtidigt skinande nya prylar, som märkligt nog går att mäta i upplevd hastighet. Vågmönstren för alla dessa fakta och val, strömmar och virvlar, kollapsar omkring oss med allt högre ljudvolym.

Eventuellt trivs vi med det, mer än vi vågar medge. Förmågan att arbeta snabbt ger oss makt. Den berusar oss. ”Du upplever ditt liv i en spänning som dina förfäder bara upplevde i strid”, skriver författaren Mark Helprin: ”Du älskar farten, den svindlande, oavbrutna accelerationen. Erkänn, det gör du!”. Samtidigt betingar mediernas hastighetsökning från tv-reklam till reklam i mobilen, en hastighetsökning i vårt psyke.

Problemet är att det analoga livet sällan är så odynamiskt. Om jag pratar på som vanligt stiger rösten upp och ner och kränger över tid och rum, rösten ropar, viskar, väser, skrattar, busar och bär sig åt. Det första man får lära sig när man spelar ett instrument är att använda dynamiken, som i sin tur påverkar fraseringen och retoriken. En pianist som spelar alla toner med identiskt anslag är totalt ointressant.

Andra orsaker till dynamikens försvinnande är ännu mera banala;   programpolitiken, marknadens påtryckningar och godtycke. Som en ond dröm har den grovt normaliserade mediekanalen kommit smygande. Honnörsordet är utjämning. Inom EU kallas det harmonisering.

Från ledningshåll vill man gärna tro att tekniken ska lösa alla problem, men datorer löser sällan några reella problem. Direktsända konserter är inget som prioriteras. Nyheter och prator köps från annat håll och skickas via ftp-servrar på nätet. Överallt tycks en ”normalizer” sitta emellan sändaren och mottagaren.

På 1900-talet när lyssnaren fortfarande var relativt oformaterad, och publikundersökningarna ganska trevande, kunde till exempel finska radions Otto Donner utföra sina anarkistiska experiment med indisk musik. När han plötsligt slutade att spela dynamiska morgonragor i etern, började lyssnare skriva arga insändare. Vad man kan önska är att lyssnare på nytt börjar protestera varför de inte får höra något med nerv och mer livekänsla.

Visst är normaliseringen ett praktiskt verktyg för en stressad tekniker som inte hinner ägna sig åt dynamiskt finlir. För här kan totalflödet styras, dagar, veckor, helger, årstider, tempon och sound kan kalibreras, osv. Men träffar man teknikern utanför sin arbetsplats klagar hen över denna plattformmedias förbannelse.

Lyssnarundersökningar, utförda av RUAB, visar främst två saker.

1. Den samtida lyssnaren är en komplex typ som zappar mellan kanalerna i bilen (allt fler använder bilen som konsertlokal) medan kanalen på jobbet och hemma sällan ändras.
2. P3 (till viss del P2), P4 och reklamkanalerna närmar sig varandra i programpolitisk men även existentiell mening, det ihåliga mångfaldbegreppet tolkas relativt lika tvärs över sändningsfrekvenserna.

Här har normaliseringen absolut blivit ett alibi för att slippa diskutera svåra frågor som musikalisk mening, kvalitet och upplevelse. Istället framhåller man gärna den tekniska och fysiska distributionen, ljudåtergivningen, kontrollen. Och bakom detta kan man ana diskussioner av helt annat slag, som programbudget, maktfördelning, löner, fackliga frågor.

Inte minst förändras vårt sätt att reflektera över oss själva som lyssnare.

Digitalteknikens kameleontliknande egenskaper gör den till ett idealiskt verktyg för block-tänkande. Men vad händer när lyssnaren börjar uppfatta musiken som ännu en sanktionerad idealmodell? Blir tystnaden eventuellt den sista flykten bort från musiken?

Det är en inte alltför vågad hypotes, att normaliserad media leder till normaliserade lyssnare.

MS