Sjugotreåringen Ella har en fråga.

– Pappa, vad vill du göra nu när du är ”pensionär”?

Frågan kommer som en kalldusch. Jag kan alltså inte tänka mig nåt värre än p-e-n-s-i-o-n-ä-r. (Det vet hon.) Så det gäller att inte rätta sig i ledet och samtidigt överraska henne med något hon redan vet.

– Lyssna på musik, förstås!

Och så hör jag mig lägga till något som till och med förvånar mig själv.

– Jag ska lyssna på Bach, Johann Sebastian Bach.

Det gjorde farsan också. In i det sista. Faktiskt sista kvällen han levde satt vi i hans vardagsrum, vaggade varsin cognac och hörde Bachs bastoner i Toccata och fuga C dur dundra i radhuslängans vräkigaste subwoofer.

Det är väl här jag ska hamna till slut, hemma hos Johann Sebastian. Med åren liknar jag farsan löjligt mycket.

Men det kan inte ha varit lätt att vara Bach på Johann Sebastian Bachs tid. Under peruken kröp kvalster. Alla pratade om Händel och Telemann och i Matthesons musikbiografi Grundlage einer Ehrenpforte glömdes Bach bort.

Händel skrev i den nya fluffiga stilen, napolitansk opera, och eftersom Bach avskydde opera blev han aldrig bjuden till några mingelfester. Jag gissar att man betraktade honom som en duglig tjänsteman i en tid när rotfast tyskhet ersattes av livets njutningar à la fransk chambre och italiensk dolce vita.

En trist typ, helt enkelt. Perukstocken. Den doktrinäre dogmatikern. Tålig, flitig. Kanske till och med självgod, en självutnämnd apostel.

Men: är det någon musik vi vet försvinnande lite om – trots att han numera hamnar överst i de flesta listor över årtusendets kompositörer – så är det Johann Sebastian Bachs. Vi försöker lyssna men står alltid lika nollade. Hur är det möjligt? DET är själva kärnan.

Titta på målningar av gubben. Vid ett enda tillfälle har han befriats från peruken och svart-rocken och de stränga linjerna i ansiktet avväpnats i en liten skrattgrop på vänster kind. Men just den målningen är typiskt nog inte autentiskt säkerställd. Starka krafter inom musiklivet då som nu vill bevara stenansiktet. Vilket ju är en stelhet som inte alls går att höra i hans mässor, passioner, kantater, kammarmusik, solosonater, klaver- och orgelmusik.

Från den musikälskande bagaren Vitus Bach växer ett släktträd med 60, 70 Bachar som alla mer eller mindre har musiken i generna. De är stadspipare, spelmän, hovnarrar, hovkapellmästare, organister och kompositörer; Johann Ludwig, Johann Christoph, Johann Michael, Johann Elias, Johann Ambrosius, Johann Bernhard, Johann Jakob… En släkt med påtaglig inavel. Johann Sebastian gifter sig till exempel med sin kusin Maria Barbara.

Han är verkligen speciell för inte ens i slutet av 1600-talet hör det till vanligheterna att åttaåriga pojkar talar flytande latin och slukar böcker om ortodox teologi. Bästa ämnen är annars logik och retorik och vid nio ska han ha inspirerats av Michaelikyrkans i Lüneburgs bibliotek av äldre körnoter. Han fotvandrar även till Lübeck bara för att höra en dansk organist, Buxtehude, spela fugor.

Jag försöker göra Ella åtminstone lite impad över Bachs bedrift att gååå huuundra mil för att höra lite orgelmusik. Men hon switchar snabbt över till Youtube och någon Influencer.

Till exempel kallar han oskyldigt folk för ”pip-fagottister” och ”fuga-fjantar” och går på som en ångvält i de fromma samfälligheterna där han jobbar. I en kyrka vill han bygga om hela orgeln. Han köper kilovis med noter på kyrkans bekostnad som han sedan smugglar hem till åttarumsvillan. I Anhalt-Köthen sätts han i arrest och avskedas ”med uttalad onåd”. I en blandning av bitterhet och kall stannar han sedan vid Thomaskyrkan i Leipzig i nästan 30 år. Orgeln och det plikttrogna kantatskrivandet blir till en skyddad verkstad. Han ser tillbaka (till skillnad från Händel som är den framåtblickande kosmopoliten) med en speciell avsikt att uppfostra, lära och vara nyttig. Det är krav han aldrig överger.

Men hur flitig var han? Tålde han de tondöva pojkarna i kören? Slog han dem? Hur kommer det sig att han tog 50 thaler per kantat (mycket pengar på den tiden) och stoppade i egen ficka, dessutom var ju minst tjugo kantater stulna?

Var du nöjd, Bach? Med livet? Med din musik?

I Bachs värld får en konstnär inte göra vissa saker. En får till exempel inte hoppa från den ena känslan till den andra – en och samma affekt måste löpa obruten genom ett avsnitt. Melodier och rytmer får inte störa den gudomliga sammanhållningen. Text och musik måste direktöversättas. Alltså kan texten O huvud blodigt sårat bara ha en slags melodi. Det är bara det att hans enastående förmåga alltid prickar rätt citat i bibeltexten. Nycklarna till detta ordmåleri finns i den monumentala Orgelbüchlein som av många betraktas som Bachs musikaliska ordbok.

– BG (”Börja Gråta”)…!!! suckar Ella.

Så när vi snackar om Bachs fulländade syntes brukar det betyda hur han använder symbolerna; ett fruset ackord gestaltar vila eller död, en trumpet som signalerar de tio budorden eller en melodi som markör för varje lärljunge och så vidare.

Fem årgångar kantater, det skulle betyda att han skrev ungefär 300 stycken. Enligt nekrologen skulle han ha skrivit fem passioner och antagligen är Matteus-, Johannes- och Markuspassionerna det bästa exemplet på barock, överhuvudtaget. Orgelmusiken erbjuder studier i polyfoni och affektlära. Och ta solosonaterna som på ett så förunderligt sätt blandar barocktechno med högkyrklighet.

1721-1740 var en av Europas få fredsperioder. Inga nya religioner eller -ismer utforskades. Som konstnär var man fullt sysselsatt med traditionen. Det är nu Johann Sebastian Bach börjar skriva sina berömda Brandenburgkonserter 1-7. En samling korta stycken på 4-5 minuter. Ren, svängig, ordlös partymusik med driv och inre liv. Men samtidigt är det också en strikt vetenskaplig undersökning av musikaliska strukturer där han jobbar som en kopparstickare, han graverar och ciselerar, minsta detalj måste fram.

Jag har aldrig träffat några musiker som inte är lojala tanken att Bach är fullkomlig. Putte Wickman, tyckte det. David Bowie, likaså. DJ Spooky, avslöjar att han smyglyssnat på Bach hela sitt vuxna liv. Benny Andersson går så långt att han tycker Bach är det enda vi behöver 🙂

Inte bara Robert Schumann skrev en variation över monogrammet B-A-C-H. När organisten och kompositören Max Reger var som sjukast trodde han sig vara en reinkarnation av Johann Sebastian. Schönberg, Hindemith, Sjostakovitj, Webern, Berg, Stravinskij, har alla snöat in på tonerna B, A, C och H.

Barockens berättelser och bekännelser ligger dolda för oss moderna och stressade lyssnare. Tror vi. Men få melodier bär på mera glädje, sorg, smärta, melankoli, upphetsning, extas, tröst, fruktan. Jämför med filmmusik, här finns nästan alltid det inrotade arvet från Bachs figurer och affekter. Musiken springer, kryper, hoppar, skakar, faller, klättrar, vilar, flyr. En svartsjukescen går i g-moll, dagsljus genom köksfönstret strilar i G-dur, tragisk intensitet sammanfattas i f-moll och mänsklig styrka går givetvis i C-dur.

Men allt hade varit förgäves om Johann Sebastian Bach verkligen inte varit geniet vi vill göra honom till. Kolla hans noter. Se hur musiken rör sig i ett harmoniskt vågmönster. Som om den genom en osynlig kraft drar sig mot innerörats stränder.

Lyssna – det är egentligen allt jag begär av mig själv nu när jag gått in i… ehh, pensionsåldern.

– Ja, det finns sämre sätt att dö på.

Skämtade farsan och skålade i sin bästa cognac till Toccata och Fuga i C den där sista kvällen (men det visste han ju inte då).

MS