Säg grammofonskiva och du framstår genast som herr professor von anno dazumal. Men jag gillar ordet. Pekar mot min skivsamling, smeker omslagsryggarna och kallar dem ”Mina Grammofonskivor”.

Den runda fina grammofonskivan föddes ur gyllene snittet. Den går att hålla smidigt med ena handen samtidigt som man startar förstärkaren och skivspelaren. Konvolutet är alldeles lagom stort att ha i knät när man lyssnar. Bilder, texter och annan information tar ungefär lika länge att studera som den tid det tar att lyssna igenom hela skivan. Ofta är omslagen konstverk i det perfekt avvägda formatet.

Grammofonskivan är en helhetsupplevelse, ett allkonstverk.

Gruppen Yes’s fantasivärldar målade av Roger Dean, han med de svävande öarna. Kraftwerks kritiska hyllning till industrialismen, den tyska modellen. Virgins fantasterier. Gongs spejsade omslag. Zappas unika mix av fotomontage och serieteckningar. Svensk progg med stålverk och näbbkängor.

En Lp behöver vändas vid halvtid när nålen fastnat i innerspåret. Det gör att lyssnandet blir periodiskt, en paus, tid för liten reflektion, jämfört med spellistornas skarvlösa lyssning. Men ofta är det just detta argument som förs fram i debatten om att ”folk nuförtiden” är för lata för grammofonskivor. Det stora flertalet vill att musiken bara ska pågå, finnas tillhands, som en inredningspryl från IKEA.

Jag tror koncentrationen på själva musiken var större förr, den brinnande längtan efter att hålla i albumet, plattan, vinylen, var kopplad till en annan form av lust. För vad fanns det annars för anledning till att skolka de sista lektionerna i skolan när längtan till att komma hem till den egna skivsamlingen blev för stark.

Ibland stiger jag ner i mitt lilla dödsrike, källaren med 70-talets vinyler. På en hylla står de tyska krautrockarna i givakt. Faust, Cluster, Guru Guru, Neu, Ash Ra Tempel, Floh de Cologne, Tangerine Dream, Amon Düül och förstås Kraftwerk.

Krautrocken var själva sinnebilden för experimentell musik. En subgenre inom den progressiva rocken som fick Hoola Bandoola att pysa ihop i ett ynkligt barréackord. Krautrockarna hyllade mekaniken, ljudbilderna, synten.

Kraut associerar till surkål med hemliga tillsatser, och precis som i Sverige uppstod rörelsen ur efterkrigstidens kulturella ruiner. I Tyskland valde musikerna radikalismen. I många andra länder förvandlades den tilltänkta progressionen till ett slags mbl-möte eftersom den satte musiken i kontrast till ett vagt ideologiskt innehåll. I stället för att välkomna började den utesluta det som inte passade in i ”rörelsen”.

Första gången ordet kraut figurerar är när Faust släpper låten Krautrock (egentligen ett vågat marknadsföringsgrepp av skivbolaget Polygram). Till den udda sättningen av två flipperspel förtöjda till varsin synt, ett cementblock och en vägborr, framfördes ett bröl och brum till publikens förvirring och förtjusning. Faust blev ingen storsäljare men Polygram fick åtminstone tillbaka sina satsade reklampengar.

Till min stora förvåning men oförtäckta glädje märker jag att jag fortfarande älskar de tyska krautrockarna. Längtan går till bakgårdarna i Ruhrområdet. Till den lilla anspråkslösa skylten Kling Klang Studio i Düsseldorf där Kraftwerk forskade i  rymdklanger. Längtan går också till människorna, tyska språket och den musikalisk överskottsenergin.

Antagligen står det fortfarande en kålskalle i mina skor som sträcker på sig lite extra när grammofonskivan kommer på tal. Jag försvarar den gärna in i tystnaden. Long Play-skivan som fått ny relevans igen.