”Men vad gör du – egentligen?” I snart fyrtio år har jag fått samma fråga och alltid svarat med en motfråga, ”Och vad gör du själv?”.

Parallellt med att göra musik och arbeta med konst, skrev jag under flera decennier texter om kultur i dagstidningar och tidskrifter. Inte som hobby. Utan som yrke. Som egen företagare med bokföring, karensdagar, arbetsgivaravgifter, hela paketet.

Jag representerade ingen förening eller organisation, utan hade bara mig själv med mina egna upplevelser som försäljningsargument. En upplevelse som jag trodde mig kunna länka vidare till andra människor som då kanske omedvetet tänkte: ”Vem har undanhållit mig det här?”

Ett annat ord för kultur är folkbildning. Min far var folkbildare stora delar av sitt liv och för varje dag blir jag skrattretande lik honom och diskuterar gärna Beethovens sena stråkkvartetter eller Bowies bankaffärer över en lunch på Skitiga Duken.

Jag tror på kunskapsutbytet där ingen behöver vara vinnare eller förlorare. Det var därför jag en gång sökte mig till en kulturredaktion. Här kände jag mig hemma. Yrke: Fri kulturskribent. Ett helt vanligt kneg med ena benet i mediebranschen och det andra i ett samhälle som överöser sina knegare med 10 000 budskap om dagen: tryck, tyck, tro, köp, delta, rösta.

Om jag nu betraktar kultur som del i underhållningen inser jag snabbt att den ingår i en annan omloppsbana med långsammare, allvarligare, problemställande, idébaserad underhållning. Här kommer kultursidorna in och orienterar om sådant som inte ges någon annan plats i dagstidningen.

Men vad händer när det pågående livet ständigt definieras som ren förströelse, när vi alla förvandlas till publik, offentliga angelägenheter legaliseras som lek och rapporten från ett krig på andra sidan jordklotet upplöses i – ingenting? Vad finns det för tröst för en civilisation som dränks i skratt?

Birgitta Trotzig skriver på ett ställe i boken Jaget och världen: ”Sprickorna, förlöpningarna, tystnaderna, felsägningarna, de stammande utbrotten är det i ett samtal som visar vägen -som ger en känsla av att ett annat språk börjar röra sig inne i det opersonliga maskineriet av former”.

I sina bästa stunder kan kulturjournalistiken vara just det där ”andra språket”, som Trotzig beskriver. Ett språk som pekar på en alternativ strategi för läsandet, lyssnandet, seendet. För att vi ska orka stå emot och inte bli förda bakom ljuset.

Ofta är det den kulturella investeringen som kulturjournalisten vill försvara i sitt arbete. Och bör kunna ta betalt för. Men förstås tittar även jag i gamla bokslut och tvingas konstatera att mina inkomster de senaste tjugofem åren har sjunkit med 50 procent, räknat i konsumentprisindex. Det är en löneutveckling ingen annan yrkesgrupp skulle drömma om.

Jag gissar att många tidningsläsare som hatar kultur­sidor har ett gemensamt: De läser inte sidorna! Och de tidningsägare och mediestrateger som drömmer att göra om kultursidorna till politiska megafoner och tippa det estetiska materialet över ättestupan, har ett gemensamt: de tror att det lönar sig!

Så därför, för att slippa känna mig förödmjukad, har jag raderat mig själv som frilansande kulturjournalist. Det finns så mycket annat att göra. Titta på tranor. Spela synt. Fiska. Läsa. Kolla. Lyssna. Och skriva om vad som helst, när som helst, hur som helst, ibland till ingen nytta alls.

MS