Ibland försöker vi göra slut, musiken och jag. Jag inbillar mig att kärleken och öppenheten finns någon annanstans. I bildkonsten. Litteraturen. Filmen. Men herregud, musiken är ju det bästa vi har av himlen här nere på jorden. Allt det där som jag inbillar mig inte fanns, finns ju i Ardittikvartettens stråkar. Den långa sikten i Marie Samuelssons orkestermusik. Gruppen Efterklangs enastående förmåga att elektrifiera konstmusiken. Den avskalade klockklangen i Arvo Pärts pianomusik. Fågelsången. Till och med i M.A Numinens pricksäkra falsksjungningar.

Vad är bra musik? Fel fråga. Spela Griegs Peer Gynt i ett tomt rum – och det är ingen musik. Böckerna i bokhyllan är sedan länge döda. Väggarna och fåtöljen är totalt likgiltiga inför norrmannens melodier. Det behövs åtminstone en lyssnare som bygger ett äktenskap med musiken, som hör den, undersöker den, äter och dricker den, somnar till den, gråter till den, avhåller sig från den, tar in den så att den en dag rinner genom kroppen utan tröghet.

Ibland tänker jag på Alexander Skrjabin (1859-1924). Den ryske tonsättaren och pianisten som gick sin egen väg och spådde musikens upplösning. På sätt och vis är han typisk för vår tid.

Vi lever  våra liv i en spellista, vår kultur är en enda popularitetstävling. Men det är i ”flopparna” framtiden finns. Här råder ständig superkonjunktur beroende på hur digitaliseringen i grunden har förändrat sättet att producera, skicka, ta emot, bearbeta och länka vidare musik. De elektroniska vågornas makt ligger i att de sprids i alla riktningar (Skrjabins idé.)

Ungefär 70 miljoner unika musikstycken tros vara i omlopp dagligen och nästan samtliga ligger utanför befintliga topplistor. Topplistan är i princip redan död. Plötsligt måste hitten ge vika för mikrohitten. Tänk Best of 500.000 listan, istället.

Så välkomna till min återuppväckta blogg. Flopparnas blogg.

MS