Brian Eno
När festivalen Where The Action Is flyttar till Göteborg är det första gången Coldplay spelar på en svensk festival. De kommer samtidigt som de arbetar på ett nytt album tillsammans med Brian Eno, som producerade den förra succén Viva la vida or Death and All His Friends (2008).
Strax före sommarturnén släpptes singeln Every teardrop is a waterfall vars inledande house-riff är en oväntad sampling av entertainern Peter Allens I go to Rio (1976). Det är tydligt att samarbetet med Eno fortfarande tar bandet i nya oväntade riktningar. Utan Eno hade Coldplay stannat i växten.
Vad önskar sig en integritetskänslig grupp som Coldplay av gamlingen Eno? Vi kan väl kalla det enovisionen. Förmågan att gå till en ytterlighet för att sedan retirera till en ny.
Lite av detta hörs faktiskt redan på Viva la Vida or Death and All His Friends. Sättet att repetera en violinslinga med ihållande monotoni och plötsligt bryta mönstret med otippat kyrkklockspel har omisskänliga drag av enovision. Hela albumet har en air av risktagande, förstärkt personlighet och Enos idé om hårda begränsningar. Upphovsrättsligt låg titellåten Viva La vida risigt till när gitarristen Joe Satriani påstod att den var ett plagiat av hans egen If I Could Fly. Något Coldplay och Eno förnekade.
Hur positionerar vi en konstnär som Brian Peter George St John le Baptiste de la Salle Eno?
En möjlighet är att besöka enoshop.co.uk. Där finns till och med en online-studio öppen dygnet runt så att vi alltid kan undersöka vad Eno gör och tänker. Just nu ligger följande prylar utspridda på hemsidan: sju signalhorn, några värmeljus, mugg med gammal tepåse, tummade anteckningsböcker med diagram, skisser med visuell musik, en kassettbandspelare, boken Tiger Mountain, en tändsticksask med båtmotiv, och förstås några spelkort ur Enos och bildkonstnären Peter Schmidts kortlek Oblique strategies.
Om du hamnar i en kreativ återvändsgränd kan du dra ett slumpkort ur Oblique strategies och följa uppmaningen; ”spela melodin med vänster hand”, ”betona rytmen”, ”blås i munstycket”. På så sätt får inspelningen ett drag av jag-förnekelse och lösa förutsättningar.
Oblique strategies ska ha spelat en stor roll när Eno producerade storsäljande skivor som David Bowies Low, Talking Heads Remain in light, U2:s Joshua Tree, The plateaux of Mirrors med Harold Budd och My life in the bush of ghosts tillsammans med David Byrne. Till exempel tvingade han U2 använda ett minimum av utrustning för att nå fram till det numera välkända The Edge-soundet.
Så här såg det också ut på dadaisten Tristan Tzaras skrivbord. En sann dadaist skulle helst ha tusen ögon, tusen öron, tusen fötter, tusen telegram, tusen pennor. Ur träbiten, ordet, tonen, järnet, färgen, känslan, idén, skulle konstnären ge den isolerade stavelsen en stjärnas glöd. Metoden är enkel: pröva-förkasta-kasta inget.
Vi hittar Eno mellan stolarna för experimentell rock, ambient, minimalism, art-rock och glamrock. För rockens utveckling från 70-talet och framåt har Brian Eno antagligen betytt mer än vi kan förstå, trots att han knappt har stått på en scen. Undantaget åren i Roxy Music och samarbetet med forne Velvet Underground-medlemmen John Cale.
Som producent för Talking Heads skapade han en helt ny beatmusik med rötter i minimalismen. I Nerve Net från 1992 bröt han återigen ny mark, den här gången med musik som massmedialt fenomen och grafisk bild för örat.
Eftersom han har en bakgrund i bildkonsten har Eno arbetat från andra utgångspunkter än rent musikaliska. Under 60-talet fascinerades han av bandspelare i vilket skick de än befann sig. Somliga skakade och brummade, andra svajade. Varje apparat hade sin speciella karaktär och Eno började använda dem som personliga maskiner. Det här skedde samtidigt som Steve Reich presenterade sin komposition It’s Gonna Rain där två bandspelare går ur synk och skapar en serie nya ljudbilder.
Alltsedan dess har Eno försökt befria lyssnaren på två plan.
I en intervju i New Musical Express från 80-talet säger han: ”Om man sitter på en bänk i en park, behöver man ju inte studera gräset i detalj för att se hur det ser ut. Ändå kan man när lusten faller på plocka upp ett grässtrå och detaljgranska det”. Det handlar om att zooma in och ut ur musiken.
Han inledde sin karriär med att göra högfrekvent, snabb musik. Med tiden blev han långsammare. Sedan blev han fascinerad av ljus, vilket ledde över i videokonsten. Också här förekommer ett slags baklänges-projicering eftersom Eno använder tv-skärmen enbart för att projicera ljus på andra ytor. På så sätt bygger han upp hela rum där inbyggda tv-apparater indirekt lyser upp installationen. ”Jag vill att det i dessa rum ska finnas samma stämning som i ett tempel. Det ska vara en plats dit man kan gå för att samla sina tankar”.
1994 hade Eno kört fast i oinspirationens träskmarker. Då ringer Microsoft och vill ha en på- och avsignal för Windows-95 som ska indikera något universellt, optimistiskt, inspirerande, futuristiskt, sentimentalt, emotionellt … lös det! Uppdraget resulterar i 84 olika mikrokompositioner, exakt 3,8 sekunder långa. I dag är Windows-jingeln Enos mest berömda stycke som spelas många miljoner gånger per dag.
Långa tider sitter vi i transithallar, terminaler, väntrum. I sämsta fall ligger vi i en sjukhussäng. Och väntar. Den fria, disponibla tiden är som musik i Brian Enos öron, och det var så han knäckte koden till sin epokgörande idé om ”ambient music”. Med hjälp av analoga syntar och bandslingor komponerade han Discreet Music och Music for Airports. Genom ambient-fenomen som On Land, Thursday Afternoon och Neroil kom han fram till flera nyheter som rör lyssnarens perception.
Tanken är att denna ljudlandskapsmusik ger illusionen av att vi reser till olika platser med våra hörselminnen. Musik och miljö smälter samman och påminner om platser vi varit på eller längtar till. Meningen är att vi inte ska behöva höra allt eller veta om det är musik eller inte. I ambient ligger också ett försök att förlänga nuet och ge musiken en otydlig början utan slut. Till exempel kan Neroil snurra femton, tjugo timmar utan att kännas tjatig.
I dag är Eno en av de drivande bakom Long Now Foundations Millennieklocka för vilken han skriver så kallad generativ musik. Konkret innebär det nya klockklanger för varje ny timme från nu och 10 000 år framåt. Musiken har en inbyggd motor som gör den oavslutad.
Grovt räknat föddes människan för 10 000 år sedan och tanken är att skapa en klocka som tickar i 10 000 år. En klocka genom vilken framtiden upplevs som en tunn förklädnad av nuet. Eller som Eno uttrycker saken: ”Nu är aldrig bara ett kort intermezzo. Ju längre du lyckas vara i nuet, desto mer då och sedan inkluderar detta nu”. Uret är placerat i östra Nevada, i ett bergrum i Great Basin National Park. Som en modern variant av Dödahavsrullarna, som framtida generationer kommer att försöka tolka på samma sätt som vi försöker förstå Stonehenge.
Då är det betydligt enklare att förstå ekvationen att Coldplay behöver Eno mer än Eno behöver Coldplay.
MS
Fakta: Brian Peter George St John le Baptiste de la Salle Eno
■ Född 1948 i en släkt som var brevbärare i tre generationer bakåt.
■ Utbildad på konstskola, började sin musikaliska karriär som medlem i Roxy Music, men stod aldrig på scenen utan vid mixerbordet
■ Tar aldrig reda på vad han får betalt för sina uppdrag
■ Politiskt engagerad. Nu som liberaldemokrat
■ Kolumnist i The Observer. Kritisk mot Israel och irakkriget
■ Enos bästa soloskivor:
Here Come the Warm Jets (1973),
Taking Tiger Mountain (1974),
Before and After Science (1977),
Music for Airports (1978),
Music for Films (1978), On Land (1982), Thursday Afternoon (1985),
Nerve Net (1992), Neroil (1993),
Compact Forest Proposal (2001),
Small Craft on a Milk Sea (2010).
■ Artister som Eno producerat:
John Cale, Robert Fripp, David Byrne, Harold Budd, Roger Eno, John Hassell, David Bowie, Dieter Moebius, Hans-Joachim Roedelius, Jah Wobble, Peter Schwalm, Peter Sinfield, Kevin Ayers, Lady June, Robert Wyatt, Roxy Music, Phil Manzanera, Devo, Ultravox, David Lynch, Daniel Lanois, Laurie Anderson, Depeche Mode, Grace Jones, Paul Simon, Talking Heads, U2, Coldplay.