Sitter under en martall. Inte vilken martall som helst, utan ett träd som betyder mer än något annat träd i mitt liv. Det var här båda mina barn lärde sig utmana pirret i magen och med den brusande östersjön i bakgrunden vågade ta första klivet att klättra.

Eftersom trädet står på ett utsatt läge bara några meter från havet har det inte vuxit många centimeter sedan vi först kom till Gotland på 1980-talet. Det gör alltsammans så mycket enklare för minnet att spela upp sina minnesfilmer.

Martall: näringsmässigt missgynnad tall med knotig, förkrympt stam och mycket hårt virke, säger ordboken. Här under minns jag mina första egna klätterförsök, de hårda nakna tallgrenarna, kladdet i händerna. Doften av tall, olja, barr, kåda.

Tack vare martallen på Gothemshammar utvecklades båda mina barn till trädkramare. Smaka på ordet. T-r-ä-d-k-r-a-m-a-r-e. Efter almarna i Kungsträdgården, apbrödsträden på Madagaskar och bokskogarna i Polen har ett visst ideologiskt förakt smugits in i ordet. Varför är det bara mulleaktivister och vänstermänniskor som förväntas krama träd?

Jag kan inte skryta med att vara botaniker eller arborist men vill ibland ställa mig mitt i sjumilaskogen och på indianers vis skrika O Store Gud! Men konventionen hindrar mig. Varför? Antagligen är det bara vanan som gör att vi inte varje dag faller i förundran över att de väldiga, tysta träden som lever mitt ibland oss.

Alltsedan den resliga almen störtade ner i protest rakt över min tomt i Vallstena har träden kommit närmare på något sätt. Vardagsträden, utmarksträden och de ädla lövträden har fått mänskliga drag. Om träden inte fanns, skulle ingen människa ha fantasi nog att uppfinna dem. De står där, mitt ibland oss. När vi talar om våra rötter, så är det också i bildlig mening.

Men träden står med rötterna djupt nere i jorden, alldeles konkret. Vissa träd blir mycket gamla, som om de levde av gammal vana och glömde bort att dö.

Träd är inte tysta. Ett av de sublimaste ljud som finns skapas när björkens klibbiga musöron spricker ut första veckorna i maj. På några timmar har våren passerat och vi tycker det är lika synd varje gång, att vi inte var vid bättre medvetande i år heller.

När jag blir gammal vill jag glida omkring i vildmarken och tala till träden som till bröder och systrar. Kanske till och med känna mig som ett träd. Med skrovelbark nedtill och ljusgrön glansbark upptill.

Nu hör jag deras röster, ser deras lite avvaktande rörelser, påminns om deras rop om hjälp, här i skuggan under martallen. Det är verkligen ett kretslopp i ordets vackraste betydelse.

Martallen