Jag saknar doften av skalad apelsin i SJ:s 2:a klassvagnar.

”Nej för fan du kan inte åka andra klass, där luktar det alltid apelsin”, säger Gunnar, kulturchefen, när jag ska åka till Göteborg på uppdrag. Och han har rätt. Därför gillade jag andra klass. I första klass, på 1900-talet, var det kanske tystare och softare men doftlöst, på ett diffust sätt som i en hyrbil. I andra klass var det liv och rörelse och folk som skalade apelsin.

Varför luktar det nästan aldrig apelsin när man åker tåg nuförtiden? Är det bortsocialiserat? Skämmigt? Det är en företeelse stor nog att sakna, nu när Sverige och resten av Europa är på god väg att fullkomligt normaliseras.

När skenskarvarna försvann blev resandet på räls en fråga om effektivitet. Inte en resa för resandets skull. Och i den vevan gissar jag att apelsinerna rationaliserades bort. Onödiggjordes.

Inget får dessutom sticka ut. Inte ens doften av nyskalad apelsin.

Och när jag ändå känner hur doftminnet i mig sätter kretsloppet i gungning. Tänk lukten av fet, nygräddad trycksvärta. Trycksvärtan hade tre funktioner. 1. Den ägde en flyktighet som bidrog till dess aktualitetsvärde. 2. Läsaren blev svart om händer och kläder, läsningen av tidningen var ett jobb som måste göras, fast frivilligt. 3. Den doftade inte bara nyheter, utan fördjupning med efterföljande diskussion.

Varje morgon öppnar jag Den Stora Tidningens app med utvilat luktsinne – och känner ingenting! För att stilla det värsta suget måste jag öppna städskrubben och sniffa in doften från högar av direktreklam. Här är det minsann trycksvärta fortfarande. Djup, krämig, blyig doft.

Tillvaron snurrar på. För att påminna mig om tidens gång skalar jag en apelsin.