Jag föddes 1957. Tolv år efter andra världskrigets slut. Farsan körde cocacolabil och vågade aldrig låna några pengar på bank. Så vi bodde i en vanlig hyreslägenhet i ett helt vanligt bostadsområde, först i Norrköping och Linköping, sedan i Bollnäs och Gävle.

Vi var lokalsamhällets idealmedborgare. Vi bar våra tomma mjölkflaskor till affären. Vi rensade luddet ur torktumlaren. Vi delade frysbox med andra hyresgäster i trappuppgången. Vi gjorde vår egen isglass. Vi åkte på bilsemester och sov, klädda i identiska träningsoveraller från Flisberg, i fjälltält från Haglöfs.

Inte visste jag vad medelklass innebar. Men jag antar att vi levde upp till denna nya medelklass enligt skatteverkets formulär. En medelklass som doppade ostsmörgåsar i kaffet och åt kyckling med ris och curry på söndagar.

Runt vårt middagsbord diskuteras aldrig politik. Utom när farmor kom på besök och utgjöt sig över att ”Vi måste tänka på barnen i Biafra”, och inte lämna mat på talriken. Och när CH Hermansson uttalat sig: ”Bra karl, bra politiker, men man kan ju för farao inte rösta på en kommunist”, sa farsan.

Han älskade sin SAAB 92. Tvåtaktare med frihjul och spännband över motorhuven, ja som ”Carlsson på takets” raket i skogarna kring Trollhättan. När han köpte något annat än reservdelar till bilen köpte han kvalitet, eller som han sa: ”Inget Japanskit”. Ett kastspö skulle komma från Svängsta, gummistövlar från Trelleborg och dragspel från Italien.

Vi var först med att ha TV – en svensk Dux – i vår trappuppgång. När det var dags för Tiotusenkronorsfrågan och Kontrapunkt fylldes vardagsrummet med andra hyresgäster.

Morsan var utbildad ekonom men verksam som hemmafru, när hon vid slutet av 70-talet plötsligt gjorde ett lappkast och utbildade sig till datasnille. Alla i familjen var otroligt stolta. En morsa som behärskar ADB, Administrativ Data Behandling, en morsa i framkant.

Halva 1900-talet flimrade förbi medan jag och min fem år yngre bror satt på våra pojkrum och byggde plastmodeller av stridsflygplan och skräcködlor. Vi gjorde lumpen och vapenfri och studerade på högskolor och universitet.

Värderingarna byggdes ur ett folkhem som var tillåtande men inte fritt, uppmuntrande men inte curlande. Vi gjorde vad vi ville bara vi gjorde något man förväntades kunna leva på. Ingen lade sig i eller trängde sig på, på både gott och ont. Jag och min bror valde såsmåningom musiken. För både farsan och morsan hade en slumrande musikalitet som de aldrig vågat sätta i blom.

Nu är det 2000-tal, jag är 60 plus och följer spåren med fingertopparna. Mina värderingar känns som reporna i parketten i det hus där jag numera bor. Några repor känns som tomma matriser till forna värderingar. Ihåliga på något vis. Det är som om demonstranterna lämnat in banderollerna på kommunarkivet och givit upp.

2000-talets värdeförskjutning har bara börjat. Och snart är vi ljusår från hyreslägenheten på Sicksackvägen 19 i Sätra, Gävle, i den nybyggda vita stadsdelen.

Det är kanske inte alltid de stora omvälvningarna jag minns, utan de små händelserna jag saknar. Det handlar sällan om nostalgi, utan om ren och rå saknad av värden och värderingar.

Som jag just nu för vidare till mina snart vuxna barn.

Och jag gillar fortfarande att doppa ostsmörgås till kaffet.