Brev om Mozart
Jag vill berätta om en dröm jag hade 6 december 1991. I drömmen kliver jag in på ett nyöppnat Mozartmuseum. Stråkarna darrar på ett onaturligt sätt, som om man vill göra Mozart mera romantisk än Mozart själv. Det är bra för köpmännen att han är död. Då kan man trycka upp Mozarttröjor, baka tonvis med Mozartkulor, hitta nya notblad på ostädade vindskontor, mjölka ur nya Mozarteditioner och återigen lobba för Mozart-effekten på landets friskolor.
I den här drömmen har man byggt om hela Salzburg för att passa mytbildningen och eftervärldens skuldmedvetenhet. Det likar ett ekomuseum med skyddade smaker, dofter, poser, etiketter, sensualism. Det är en förvriden dröm. I en glasmonter står gråtande barn och släpper spröda flageolettoner. Mitt på golvet av snäckskal står Voltaire och skrattar åt den goda smaken. I ett hörn sitter Herder, konserverad i sprit, och ser ut över ett vildvuxet Sturm und Drangfält.
Nyrikt folk frossar i flamberade lärktungor, bryter på franska och klämmer grevinnor på brösten. Ett av rummen har IKEA inrett med sekretärer, konsolbord, sybord och bekväma fåtöljer i innefärgen pärlgrått. Hela museet är utformat så att man får en känsla av att gå på havets botten. Gröna slingor, musslor, sjögurkor pryder alla föremål. Alltsammans för att eftersträva en harmoni mellan rum och öppet landskap.
Men var är Amadeus? Är det han som kryper under borden och gömmer sig i damernas krinoliner? ”Aldrig!” piper han bakom spinetten med guldtassar. ”Aldrig! jag skriver själens musik. Samhället ser ut som det gör men min musik är något annat”.
Är musiken verklighetsflykt, är det det han menar? Är det det vi menar?
Plötsligt vaknar jag av ett skratt. Du vet garvet i Milos Formans film, som på sitt sätt har skapat en ny myt om Mozart som ett genitalt bokstavsbarn.
När jag några år senare fastar i en telefonväxel hos Nederländska statsjärnvägen, är det kört igen. Ett tåg har spårat ur, jag har ett flyg att passa, och jag fastnar i ett kösystem som kund nummer åtta. Läget är pressat. Dessutom är vi trehundra personer som av olika anledningar känner oss pressade. Minuterna går och under tiden spelas ett smärtsamt vackert adagio ur Mozarts klarinettkonsert i A-dur, i telefonväxeln och snart även ute i vänthallen via dolda högtalare.
Som om musiken skulle hålla oss lugna och ha ett försonande drag över ett samhälle i upplösning. En bit in i klarinettkonserten är jag nämligen beredd att ge upp. Men jag upptäcker samtidigt vissa likheter mellan mig och den sadistiske fadern i bröderna Tavianis film Padre Padrone. Vildmarken, språklösheten, den malande inre monologen och så Mozarts klarinettkonsert som ackompanjerar faderns snubblande hemväg över fälten då han bestämt sig för att döda musiken, och därigenom döda sonen.
Jag undrar, vilken Mozarteffekt tror du på?
Mikael
Mozarteffekten har, för min del, klingat ut. Hans sena symfonier, och inte minst den där klarinettkonserten du nämner, lyste upp min pubertala sextonårsvärld. Jag läste Sonnevis dikter om Det omöjliga, lyssnade på Mozart, hörde den långa spindeltrådsmelodin vävas i den lilla nattmusikens menuett och glänsande i solen föras bort i sommarvinden över Vingåkers vetefält ända bort till konfektionsfabriken där halva min släkt stod och svettades vid banden i hettan – men detta var nog ganska exakt 1976. Då nådde det mozartianska imperiet sin absoluta höjdpunkt. Det var samma år som den världsrevolutionära perioden 1968-75 upphörde.
Och nu är Mozart död. Just Sonnevi lyckades tillfälligt göra hans musik till något som hade med en icke-hierarkisk utopi att göra, men sedan dess har han reducerats till själva sinnebilden för så mycket av det jag avskyr: Det nästan klonade underbarnet, musiken som helt frikopplats från samhälleliga omständigheter och just därför kan användas till vad som helst. I motsats till exempelvis Beethoven har Mozart aldrig exploaterats politiskt av några extremismer (inte ens jazzmusiker ger sig på honom), förrän nu, i dessa yttersta tider när han inkallas av företag, myndigheter och varuhus för att lugna ner oss.
Profetiskt skrev min gamle favoritdiktare Pier Paolo Pasolini i en av sina mest förtvivlade dikter från konsumismens genombrottsera: Jag kan inte le som Mozart.
Nu ler Mozart mot oss från den himmel där konsumismen – som Pasolini betraktade som en ny, värre form av fascism – placerat honom. (Ditt mardrömsmuseum har inretts sedan 1976). Mozart är en sån där som Fredrik Reinfeldt skulle kunna tala väl om och man vill liksom bort från hoinom. Nyss kom jag in i stugvärmen efter en skidtur över mina västerdalsmyrar. Vad tyst det var! Mozart har aldrig, aldrig hörts på dessa myrar! Fria områden!
I Mozarts musik förnimmer jag något radikalt omänskligt. Inte därför att dessa häpnadsväckande melodier är så överjordiskt vackra, de är tvärtom fullt ut jordiska, bara alltför jordiska. Att ingen ändå skräms av Mozart beror på att det geniala hos honom saknar all demoni. Det är en musik liksom utan skäggstubb. Mozart var helt enkelt en begåvad kille från en äregirig medelklass, en superbegåvning för vars skull en hel friskola skulle kunna startas och hela den kommunala musikskolan läggas ner. Men idag skulle han inte återfödas som så mycket mer än ett geni på Nasa eller Microsoft eller rentav inblandad i något nytt gigantiskt Star Wars-projekt, sittande framför datorn med en hamburgare och coca cola. Livsfarlig.
Men om Mozart är bortom all räddning innebär det kanske att också vi är bortom all räddning. Var i det stora mozartianska imperiet hittar du något som kan rädda dig?
Göran
Du har antagligen helt rätt om Mozarts genialitet. Idag hade han jobbat som huskomponist för Warner, Spielberg hade lindat honom runt sitt lillfinger och Nokia köpt loss ringsignaler som bara inte går att motstå. Jag tror att Mozart hade trivts mycket bra i konsumismens samhälle. Han skrev ju visserligen en del tyngre grejer som Titus mildhet och Don Giovanni, Jupitersymfonin, Stråkkvintetten i Ess och förstås Reqviet. Annars var han som musiker är mest, måna om att leverera. Jag gissar att han trivdes ganska bra med att skaka menuetter, kontradanser och Ländler ur rockärmen. Och de där snabba uppdragen att briljera med musik för speldosor och glasharpor tror jag han älskade. Det gav ju stålar! (Till och med Dödsmässan var ju en beställning, från en Greve Walsegg-Stuppach som planerade att ge ut musiken i eget namn.)
Jo, Mozart är bortom all räddning. Han var inte skapt för mysiga hemmakvällar i Constanzes armar. Hans inre motor tillät inte det. Vilade ut, det gjorde han först i döden. Dessutom var han ju spelberoende, spelade bort allt han tjänade på den tidens hasardspel tresett.
Att vara sinnebilden för ”klassisk musik” är detsamma som att vara död. Snacka om oantastlig destruktion, genom sekler av uttolkares mystifikationer!
Men visst hittar jag en del Mozart-musik som kan rädda mig från bruset. Ta Kvartetterna (KV 285 a och b, 298 och 370) i fräscha durtonarter C, G, D och A. Utan att trassla in mig i några nevrofysikaliska resonemang, som att g-moll skulle vara de metafysiska rysningarnas tonart, verkar just dessa tonarter triggar igång lyrikern Mozart. Särskilt G-dur, som han också transponerade en del musik till för att låta ”öppnare”. För mig är kvartetterna musik om musik.
Det är som att återvända till en liten stad på landet långt innan industrialismen. Mycket syre, högfrekvent, blå himmel, inga åtsittande plagg. Bara m-u-s-i-k. Samma enkelhetens magi kan jag känna inför en del visor av Bellman.
Annars är det pianomusiken som ger mig störst tröst; Sonaterna i A-dur, C-dur och a-moll (KV 331, 545 och 310) och Fantasierna i c-moll och d-moll (KV 396 och 397). I pianomusiken tycks han alltid ha en psykologisk avsikt. Här kan jag lyssna förbi mina värsta fördomar om ”klassisk musik”. Här manipulerar Mozart mig dit han vill.
För mig är Mozart den store räddaren när han gör det han är bäst på: Iscensätter tyngdlagens olidliga lätthet.
Vad anser du själv om den wienklassiska formen som Mozart drev in absurdum? Vad tror du om hans oreflekterat, spontana skönhetsideal ”att aldrig stöta örat”? Är det något vi behöver idag?
Mikael
Men ibland stöter han ju örat! I stråkkvintetten i g-moll finns ju disharmonier som måste ha fått dåtida lyssnare att hoppa till. Sonnevi ville ibland ”krossa Mozart”, slå sönder den perfekta utopin, men ibland gjorde Mozart det själv! Formerna han håller sig till kan väl egentligen betraktas som ett slags tryggt komp till de melodiska ingivelser som oavbrutet verkar ha blixtrat till inom honom – Mozart var ju en enastående improvisatör; själva notskrivandet var mest ett tråkigt pappersarbete.
Jag håller med dig om att kammarmusiken känns friskast. Mozart skrev sin musik under den uppåtstigande borgerliga eran; han var inte bara milt katolsk, utan också en upplyst frimurare under Josef den andres reformperiod. Pianokonserter skrev han för att kunna uppträda med dem, operor för att tjäna pengar: allt sådant fanns i ett kommersiellt sammanhang. Den mer intima kammarmusiken rymmer en annan borgerlig utopi: Det borgerliga hemmets intimsfär där personligheten skulle ta form och – i alla fall i det schema som socialfilosofen Habermas senare skulle upprätta – vila ut från det offentliga livet. Idag finns inte den intimsfären. Radion och TVn står på där, cornflakespaketen skriker vid frukostbordet, i vardagsrummen lyser de elektroniska företagsloggorna. Enbart byggnadsställningarna är kvar av den forna utopin men bland dem hörs den här kammarmusiken, särskilt stråkkvintetterna som jag denna vintriga förmiddag lyssnar på. Fem samtalande och skojande människor i ett rum. De sitter numera i en kammare utan väggar, det blåser omkring dem, det är rentav litet Titanic-känsla över det.
Där hörs Mozart. Ofta ler han inte alls. Och snö dråsar plötsligt ner från taket och faller genom solen.
Göran
Jag glömde en sak. Även om min Mozart-skeptisism går i taket under dessa jubiléer måste jag vika mig för musikens kraft. När yngsta dottern Ella (nu 4år) var nyfödd och höll oss vakna långt in på vargtimmarna med sin kolik, då fanns bara ett fungerande sömnpiller; Mozarts pianokonsert nr 21 i G-dur! Elvira Madigan.
Mikael