Bilar och musik
Det handlar om intensitet, energi, driv, välbefinnande, avkoppling, ro. Och om trafiksäkerhet på bekostnad av musik som inte alltid är så oskyldig.
Till exempel. Du har vaknat på fel sida, är på ett fruktansvärt humör, sitter fast i bilkön på väg till jobbet, alla sinnen kokar, i bilstereon dånar speed-metal-döda-alla-musik, du känner dig förbannad och odödlig, musiken tar kontroll över hjärtrytmen och till slut även över förnuftet, så du gör en idiotisk omkörning över helspärrad linje och ställer till problem för andra bilister med andra temperament och annan musik i sina bilar, kanske svenktopp, klassiskt eller country.
Bilen, som konsertlokal, är en av de sista privata utposterna och livsrummen. Att låsa in sig på toaletten med en freestyle är ju lite suspekt. Men att stänga in sig i bilens vadderade cell är kutym. Det finns en tydlig tendens i det rastlösa, utbrända och hjärnstressade samhället att utnyttja bilen som ett terapicentrum.
Här är musiken en viktig katalysator som lyfter fram lagrade sinnesintryck och öppnar upp, frigör. Musikupplevelse i bilmiljö berör de mest arketypiska av beteenden: spänning, vila, kärlek, sorg, fruktan, kaos, ordning, ilska, glädje. Ibland kan det sluta illa, nån kliver ur bilen och går fram till ”idioten framför” och börjar puckla på densamme till tonerna av Karlheinz Stockhausens Gesang der Jünglinge. Fel musik i bilen kan skapa ovänner för livet. Rätt musik skapar pakter. Det går att trigga sig med musik och köra fort, mycket fort. Men musik kan också göra dig till en livsfarlig trafikpropp, en livsnjutare bakom ratten, utan tid och rum.
Carin Öblad har skrivit den första rapporten i ämnet bilar och musik. Ämnet angår faktiskt de flesta trafikanter, men jag antar att det också har svårt att hävda sig i den traditionella musikvetenskapen. Dessutom är Öblad journalist och skriver i en träffsäker stil, vilket inte heller är så vanligt i kungalängdernas språkexerciser.
Öblad skriver: ”Bilterapi existerar inte som begrepp. Det är förvånansvärt, då folk använder sina bilar till långt mer än rationell transport. Vanligast är att bilen används som ett privat rum, en fredad zon. Bilkörning ger legitim tid att få vara ifred.”
Var tredje person i hennes undersökning menar att de får sin starkaste musikupplevelse just i bilen och åtskilliga svarar att de spelar klassisk musik som avkoppling när de är ensamma. Ja, varför bygga dyra konserthus, när det käraste och närmaste konserthuset finns tillgängligt i den egna bilen!?
Det spelar ingen roll hur bilen ser ut. Om det så är en Rover av senaste modell med läder och krom och tjugo högtalare i dörrar, golv och tak eller en rostig Trabant med monoljud i skuffen. En konsertsal är det.
Varje människa har sitt eget soundtrack, eller psykoakustiska universum, och det exponerar hon fritt under körningen. Till exempel. Långresa till fjällen: Zhao Jipings filmmusik till Den röda lanternan, Farväl min konkubin och Ju Dou. Alternativt Eleni Karaindrous filmmusik till Eternity and a Day.
Bakåtlutad körning i stadstrafik: amerikansk minimalism av John Adams. Evighetskörning på Autobahn: Gustaf Mahlers samtliga symfonier. Hämta ungar på dagis: Petter.
Sitter i bilen och väntar på parkeringen: sjung själv, gärna gamla skillingtryck, det sätter fart på endorfinet. Sommar med bilen till stranden: glamrock från 70-talet. Skämmig musik: Julie Andrews och Mantovanis stråkar. Skrytig musik när man samåker med grannen från bostadsrättsföreningen: Frank Zappas Civilization Phase III.
Innan man somnar bakom ratten: Nils-Aslak Valkeapääs Eanan, Eallima Eadni. Bilen är en kapsel som förflyttar passagerare i ett föränderligt landskap, som på film. Hela tiden flimrar bilder förbi som då och då behöver musiksättas för att ge resan ett vidare och inre mål. Både musik, film och bilresande är temporala konstarter. De utspelas över tid, och rörelseenergin i kombination med pausen är deras gemensamma bränsle.
”Sedd inifrån en bil är bilarnas värld den naturliga världen. Yttervärldens smutsiga ytor rullar men över som idel bekvämligheter, stanken känner man ju inte, och livet som står på ömse sidor och död åker man ju så snabbt förbi. Skyddad för alla störningar och alla väder konsumerar man världens landskap. Nya vyer dukas upp utan att man behöver ta ett steg för att nå dem. Det omslutande vadderade fodralet vaggar kroppen så lugnande som en gång livmodern” (Ingrid Sjöstrand ur Törnrosa, Prinsarnas tid).
Poängen är att musikupplevelsen är svårmätbar eftersom den har med livskvalité att göra. Vi söker oss in i bilens nostalgirum av flera orsaker: att söka spänning, upplevelse, vi vill leva ohämmat, eller blir lätt uttråkade. Och dessa karaktärsdrag överensstämmer i stort med valet av musik för att optimera livet.
Alla behöver stimulering och vi söker alla efter sensationer. I amerikansk trafikforskning talar man om Road Rage, det vill säga vägraseri. Det skulle betyda att den mediterade och omfunktionaliserade musiken på sikt kan föda beteenden där någon vill döda eller skada en annan trafikant.
Steget från att plötsligt bli bestulen på parkeringsplatsen man väntat på i flera minuter, och den trafikilska detta skapar, till att medvetet eller omedvetet provocera med fel eller rätt sorts musik i bilen behöver alltså inte vara så stort.
MS