Idag är det två år sedan David Bowie kilade runt hörnet. Två dagar innan hade han släppt sin sista skiva ”Blackstar” (öppnas i Spotify). Typiskt Bowie. Till och med döden skulle han möta med osviklig tajming.

Det finns flera smärtsamt självbiografiska låtar på Blackstar. Som om han faktiskt planerat det sista året tillsammans med döden. Det är mörkt. Vackert. Befriande.

För mig som växte upp med de mjälliga axlarnas musik 😉 – Bach och Beethoven och lite jazz – kom Bowies Space Oddity med Ground Control to Major Tom och mystiska Cygnet Committee som ett alternativ.

Samma år, 1969, varnade vår musiklärare oss för Stravinskijs Våroffer. Jag var tolv år och inom loppet av en månad hade jag ändrat musiksmak.

Jämför jag mina spellistor, 48 år senare, så är det fortfarande Bowie och Stravinskij som toppar.

Både är musikaliska kameleonter. Stravinskij gjorde ju ingen hemlighet av att en ”bra kompositör snor snyggt från andra”. Samma sak med Bowie, som gjorde det mesta till ett utstuderat rollspel. Han var till och med en finansiell innovatör som introducerade alla sina låtar på Nasdaqbörsen och knöt tillgångarna till bowiebanc.com. Under en tid på 90-talet kunde du och jag som småsparare få 5 procent ränta på bowiebank.

Jag besökte ibland det virtuella bankkontoret i D.B community. Ett digitalt samhälle som inget annat, men ändå ett samhälle med service, lagar, värderingar, kultur, en stor upplevelseindustri och grupperingar av tillfälliga medborgare, informationsteknologins nomader.

Jag ”gick in” på banken, ett smakfullt rörligt och rörigt uppslag i strategisk design. Det tog två minuter att registrera sig, sätta in pengar och få ett kvitto. Och det tog inte längre tid att göra en rundvandring i säkerhetsavdelningen och låneinstitutet och hämta detaljer för hur Bowies Mastercard-tjänster fungerar. På vägen ut fick jag ibland en färsk demo och ett kalendarium över konstgalleriet som visade självporträtt av bankchefen i olika skepnader.

Efter en glammig dansperiod på 80-talet krisade Bowie ordentligt. Istället blev han RemrandtBowie och LamaBowie. Han gick in i sig själv och målade minst ett självporträtt om dagen.

Från 60-talets folklore med svallande hår och tolvsträngad gitarr, till 2016 års döende Bowie. Teater men förbannat skicklig teater.

1971. En ung man i klänning och höga stövlar, kallad Mr Fish, står utanför Haddon Hall och chockerar en hel värld med albumet The Man Who sold the World. I dessa tider är inget lika omtalat som homofobi. Men musiken på plattan är psykologiskt utlämnande och smal, underground. Bowie försvarar sin image som dekorativ och teatral, men utför samtidigt ett vågspel genom att bygga varumärket av en rockstjärna, den han alltid har drömt om att vara. ”De mörka krafterna av dekadens vällde upp i ett samhälle som började förlora sitt kollektiva medvetande”, sa han till en nervös reporter.

Här grundas Bowies regisserade galenskap. Planen går i stort sett ut på att alltid komma med rätt nyhet i rätt tid. Vem kunde till exempel ana att den store gay-idolen skulle gifta sig med Angela? Vad fick honom att uppträda i Bingolotto? Med hjälp av Nietzsche, Buddha, Warhol, Eno, Orwell, Flynn, Burroughs, Kubrick och andra bygger han ett eget samhälle.

1972. Bowie investerar i en ny garderob. En Zorro-hatt, ett par tjurfäktarbyxor, svart lapp för ögat, en blågrön boa, smycken och massor av ögonskugga. The Rise and Fall of Ziggy Stardust – and The Spiders from Mars är sminkrockens uppgång och fall. Ziggy är den androgyne rockstjärnan med sitt fiktiva band Spiders. Han kommer från yttre rymden och inte från Londons arbetarkvarter. Ziggy bidrog till hans karriär. Bowie har sagt att han: ”Formgav en totalt plastig rockstjärna, till och med mycket framgångsrikare än Monkees. Min rockare var mera plast än någon annan.”

Han blir sagofiguren Aladdin Sane, och en Pin Ups som sjunger covers med swingkomp. Efter det en Diamond Dogs, hälften människa, hälften hund. I denna märkliga men kraftfulla image letar han sig ner i de postnukleära kloakerna, ner till Orwells negativismer. Här lever halvvarelser vid namn ”peoploids” tillsammans muterade råttor.

Han blir en vanlig grabb, en Young American som med vidöppna ögon (Ziggy och Aladdin blundade) sjunger Somebody up there Likes me. Det här är Bowies blå period som nästan genast bryts med ”the thin white duke”, en kall, livlös figur i ett rockande helvete. Han hade testat möjligheterna att bli en egyptisk prins men lagt det projektet åt sidan. I mästerstycket Warszawa förklarar han rockens död, reser till Polen och skriver ett långsamt, kylslaget elektronmusikstycke.

Och så här fortsätter det. Bowie blir en hjälte, ”we can be heroes just for one day”. Bowie försöker frälsa musikindustrin genom att tala om e-q (emotionella kvaliteter) och humankapital. I nästa stund är han en gigolo, året därpå en mentalpatient kallad Lodger, han spelar Elefantmannen på Broadway, i rollen som Scary Monster blir han anklagad för att vara fascist, och från den dystra Schopenhauerfiguren i albumet Low förvandlas han till en discokung, och så vidare, och så vidare.

Jag saknar honom så mycket man kan sakna någon man inte haft som vän. Därför står jag utanför Bowies småtrista adress här i Schöneberg Berlin och minns hans tid på jorden.

MS