Tänk att Philip Glass har blivit 83 år! Som om inbromsningen av TIDEN i hans musik har börjat gälla även hans egen person.

Tanken på att musik bör vara en intellektuell aktivitet (i vissa läger) gjorde att Glass mycket tidigt på sätt och vis flydde in i Fjärran Östern. Där befinner han sig än i dag, och naturligtvis sticker det i ögonen på somliga att Glass trots sitt ”avstånd” från den akademiska världen har intresserat sig för ämnen som relativitetsteori (operan Einstein on the Beach), Gandhis freds- och konfliktlösning (operan Satyagraha) och forn-egyptiska originalkällor (operan Akhnaten).

Alla tre operorna är skrivna i en blandstil som möjligen kan jämföras vid Ravi Shankar meets Johann Sebastian Bach. Samma gamla gnäll som vanligt läste jag nyligen i danska Politiken om Glass opera La Bell et la Bête baserad på Cocteaus klassiska film Skönheten och odjuret. ”Tur att scenografin och ljuset är så ögonfrämjande eftersom musiken är så enformig”, skriver kritikern. Då har man ju faktiskt missat själva poängen.

Tiden. Den västerländska tidskänslan har inte längre någon relevans. Det är därför som Glass’ musik kronometrisk praktiskt taget verkar på längden, den skulle på samma sätt som en gotisk motett eller en indisk sitarspelares improvisation kunna pågå för evigt.

”Jag har blivit frälst”, suckade Martin Scorsese, när han första gången stötte ihop med denna evighetsmusik. ”Glass musik jobbar från insidan av filmen och skapar en intensitet som stannar kvar flera dagar i lyssnarens medvetande.”

Förmodligen är han den kompositör som är bäst insatt i både buddistisk- och tibetansk kultur och i Scorseses film Kundun känns det musikaliska 
gränssnittet igen sedan femtio år. Körstämmor, ekande slagverk, filande stråkar som rör sig i cirkelmönster.

Enkelheten leder till ett slags fridfull frenesi som lugnet i själva filmatiseringen saknar. Ja visst låter det märkvärdigt. Att musikens största avsikter skulle vara att utesluta och rent av förinta tiden och att kompositörens främsta avsikter inte är att skriva vacker eller ful musik, utan snarare att komponera oss som ser och lyssnar till filmen.

Att så ett frö utifrån den hets som omger oss.

Ett perfekt soundtrack i coronans tid.

MS

Philip Glass