1968. De skenheliga Beatlarna är i upplösning och Lennon längtar till Himalayas sluttningar. Primalterapi, kärleksdroger, psykpladder, maoister. Allt går i spinn. För en elvaåring liknar tillvaron en surrealistisk dröm. Ungefär som tillvaron ter sig just nu.

Krasch! Som en svart ängel slår Frank Zappas platta We’re only in it for the Money ner i mitt pojkrum och sopar undan hela 68-rörelsen i ett rågarv. Zappa, frihetssymbolen som jag letat efter så länge. Allting är möjligt – med musik.

En kreativ dag i studion 1966 placerade Zappa några mikrofoner i en flygel, en sandsäck på högerpedalen och bjöd in vem som helst att sticka in huvudet i flygeln och diskutera givna ämnen: grisar, ponnyhästar, motorer, mörkt vatten, nationalism, rök, musik, öl och alienation. Valda delar klipptes ihop med elektroniska klanger till något som skulle bli den första slumpmusiken utförd av en bluesmusiker.

Inspelningarna läggs i karantän och först på 1990-talet släppper Zappa Civilization Phaze III. Men det är inte förrän nu som jag hör en tydlig koppling mellan Zappas inlindade kritik av amerikansk isolation, nationalism och patriotism och den tid jag själv lever i, Coronans tid.

Personerna, ”pianofolket”, pratar förbi varandra. Håller avstånd. En stor poäng i sammanhanget är akustiken, flygelns ljudande strängar som vibrerar när någon talar och det akustiska landskap som därav bildas i flygeln.

I Civilization phase III möter vi den tredje generationen av pianofolket. Flygeln med sina resonatorer, hammare och dämmare är deras hem. Exteriört har hela staden formen av en Steinway. På mitten av klaviaturen finns ingången till själva Capitol City. Locket står i brand. Vid flygelns pedaler ligger ett kalkbrott och en förslummad förort. I benen inryms stadens kontor. Och utanför flyger två raketdrivna stämskruvar vars sökarljus vakar över den tredje civilisationen.

Utanför flygeln har världen blivit sämre. Pest härjar. Lag och ordning vidhålls av pianofolket, de utvalda, med en konservativ frenesi. I flygelns innersta krets råder harmoni.

Att rock och nutida ”klassisk” musik hittar en gemensam plattform är ju sällan självklart, men inom ramen för Zappas absurditeter tvingas vi vända blicken bort från allt vad stil och smak heter. Hans musik består till 100 procent musik där den enda begränsningen var Zappas humanly-impossible-to-play. Av den anledningen sparkade han alltid musiker på löpande band. Symfoniorkestrar rasade mot ”de omänskliga kraven” och i vissa fall ansåg institutionernas fackliga ombud sig tvingade att förbjuda Zappas ”plågsamma musikförsök”.

Som musiker kom jag snart att älska Zappa för hans professionella totalinriktning på MUSIKEN. Medan lyssnaren i mig höll honom på behörigt avstånd. För man kunde ju aldrig veta, helt säkert. Var han en seriös avantgardist eller en pajas med wahwahpedal? Förmodligen var han allting samtidigt.

Zappa levde rätt ofta i frivillig karantän. Han låste in sig med sina datorer och cornflakespaket och lyckades ändå delta i det kosmopolitiska samtalet; radioreklamens trallande jinglar, monsterfilmerna, TV-prästerna, folket som kör med ludna tärningar i bilens framruta. Alla, till och med raggarna, fick en avhyvling.

1993 dör han i cancer. Ett mörkt regn faller under begravningen. I gränden skäller dödshunden. Till slut tonar han fram som den store enslingen och siste musikhumoristen. Men det tar tid för sanningar att nå fram. I det långa perspektivet förstår vi kanske att också Zappas omstörtande verksamhet tillhör en tradition. In i framtiden.

I bilen på en smal skogsväg till havet frågar jag min äldsta dotter vilken artist hon saknar mest. Otippat svarar hon, Frank Zappa: ”För han är så galet kreativ”. Och jag förstår henne.

Som en klippa rätt upp i Östersjöns strömvirvlar reser sig låten The chrome plated megaphone of destiny medan Coronan obönhörligen virvlar vidare.

MS